När The Washington Post på långfredagen 1998 publicerade delar av en "hemlig" rapport från USA:s militära underrättelsetjänst, Defense Intelligence Agency, DIA, om det politiska läget i Colombia väckte det en hel del internationell uppmärksamhet. Bara två veckor tidigare hade en av Argentinas största dagstidningar avslöjat att chefen för USA:s Southern Command, general Charles Wilhelm, under en rundtur i Sydamerika, frågat flera av ländernas arméchefer om möjligheten av en mångnationell militär insatsstyrka för att gripa in i Colombia och krossa gerillarörelserna. Rapporten innehöll en ur amerikansk militär synvinkel alarmerande bedömning av gerillans styrka och framtidsperspektiven för Colombia. I korthet fastslog den att inom fem år kommer gerillarörelserna ha besegrat regeringsarmén och tagit makten i landet. Från att för 10 år sedan funnits i 173 kommuner finns de idag i över 700 av landets drygt 1000 kommuner. De kontrollerar 40% av landets yta och förfogar över 20 000 soldater, mindre flygplan och bärbara raketer. Mot denna välorganiserade gerilla står en dåligt organiserad regeringsarmé med 120 000 man som bara till en sjättedel är utrustad och tränad för att kunna slåss mot gerillan. Om gerillan tar makten hotas stabiliteten i fem latinamerikanska länder: Panama, Venezuela, Brasilien, Peru och Ecuador. Gerillan finansierar sin verksamhet med knarkhandel och kommer om de tar makten att upprätta en ren "knarkstat" i Colombia."

Denna rapport som DIA uppenbart läckte ut inledde den politiska propagandaoffensiv som ska rättfärdiga den öppna militära interventionen. Den centrala punkten är naturligtvis försöket att koppla gerillan till knarkhandeln – ett påstående som USA:s regering, dess ambassadör i Colombia och narkotikapolis, DEA, alltid tidigare uttryckligen avvisat.

Interventionen har redan börjat

Sedan ett par år har USA inlett sitt största militära ingripande i Latinamerika sedan det smutsiga kriget mot Nicaragua och upprorsrörelserna i El Salvador och Guatemala. Förutom att träna colombianska arméns elitbataljoner har militära rådgivare från USA sedan åtminstone i juni förra året direkt deltagit i kriget mot gerillan. Främst har detta handlat om att med hjälp av ny sofistikerad spaningsutrustning och spionflygningar, över de områden där gerillan har sina baser, förse den colombianska krigsmakten med information om gerillans rörelser. Vid strider i slutet av juli 1999 var denna nya spaningsinformation enligt flera källor avgörande för arméns möjligheter att slå tillbaka FARC-gerillans offensiv. I samband med dessa strider störtade ett av USA:s spaningsplan i de södra delarna av Colombia och den första USA-soldaten i kriget omkom. I mitten av september sattes sedan en första USA-tränad antigerillabataljon på drygt tusen man in i striderna mot FARC, ELN, EPL och de andra gerillagrupperna. Formellt ska bataljonen bekämpa coca- och vallmoodlingar i Putumayoregionen. I själva verket är den tränad av USA:s militära rådgivare för att slå mot gerillan. Bataljonen har stöd av trupper från marinen och flygvapnet, bl. a. 18 Bell-helikoptrar från USA. Sedan tidigare hade USA sex militära baser i landet och det finns officiellt minst 287 militära rådgivare på plats.

USA:s militära stöd till den colombianska regeringen har ökat från 88,4 miljoner dollar 1988 till 1,6 miljarder under 2000 - 2001. Detta gör Colombia till USA:s tredje största mottagare av militärhjälp, efter Israel och Egypten. Huvuddelen av detta militära stöd kommer att användas i kriget mot gerillan.

Bland annat skall 600 miljoner dollar ska användas för att utbilda, beväpna och transportera tre nya elitbataljoner - med ca 1000 jägarsoldater i varje bataljon - inom armén. I summan ingår även 30 Black Hawk- och 15 UH-1N-helikoptrar. Ytterligare 341 miljoner ska användas till spionflygningar över gerillakontrollerade områden, radar- och elektronisk övervakning som ett understöd till dessa elitstyrkor och övriga armén.

Den kraftiga upptrappningen från USA:s sida innebär en förändring av den officiella politiken gentemot Colombia. Tidigare har USA främst gett sitt vapenstöd till antinarkotikapolisen. Detta p.g.a. militärens ökända kopplingar till de paramilitära grupper som, snart sagt varje vecka, genomför massakrer på civilbefolkningen ute på landsbygden. Tidigare har USA även förnekat sambandet mellan gerillagrupperna och den illegala narkotikahandeln. Under första halvåret i fjol förändrades däremot den officiella uttalandena och gerillan – och då i synnerhet FARC – har utmålats som en "knarkgerilla". President Clinton gick i slutet av juli förra året så långt som att i ett offentligt uttalande beteckna den allt instabilare situationen i Colombia som ett "hot mot USA:s nationella säkerhet".

Parallellt med den militära upptrappningen från USA:s sida följde en omfattande diplomatisk aktivitet gentemot regeringarna i Colombias grannländer, för att förbereda en större militär intervention tillsammans med åtminstone några latinamerikanska länder – om det på sikt skulle behövas. USA:s högste antinarkotikachef, general Barry McCaffrey, och chefen för USA:s södra kommando, general Charles Wilhelm, besökte under augusti och september 1999 flera länder i Sydamerika för att diskutera det "colombianska problemet". Trots att denna diplomatiska offensiv för bildandet av en USA-ledd latinamerikansk interventionsstyrka i Colombia officiellt inte möttes av någon större entusiasm i regionen har en rad militära åtgärder vidtagits som innebär de första stegen på vägen mot en sådan. Amerikanska militärrådgivare har utbildat soldater från Colombias grannländer och Argentina på baser i Ecuador och landets regering har sedan en tid tillbaks upplåtit flygplatsen i Manta för USA:s spionflygningar över Colombia. En mystisk sprängning den 16 oktober av en oljeledning användes av arméchefen, general Telmo Sandoval, som argument för ökad militär gränsövervakning. Peru har sedan länge kraftigt ökat sin militära närvaro vid gränsen mot Colombia. I Brasilien genomförde krigsmakten sin största militära operation sedan andra världskriget i oktober förra året. Omkring 5000 soldater, inklusive elittrupper från Rio de Janeiro, understödda av 39 flygplan mobiliserades då till gränsposteringen vid Querari nära den Colombianska gränsen. Enligt den brasilianska militären syftade operationen till att förhindra en "provokation" från colombiansk gerilla. I Panama - som saknar egen armé - meddelade chefen för nationella säkerhetsrådet i början av november att specialtränade polisstyrkor ska utposteras i gränsområdena mot Colombia. Syftet med den skärpta gränsövervakningen och mobiliseringen av grannländernas trupper runt Colombia är att försvåra och förhindra gerillagruppernas rörelser. Ett andra steg kan bli att dessa trupper, efter vädjan från Colombias regering, direkt ingriper i strider mot gerillan.

Vad är de rädda för?

Den colombianska gerillarörelsen har rötter som sträcker sig mer än 50 år bakåt i tiden. Dess historia börjar med ett stadsbaserat uppror den 9 april 1948. Den dagen mördades den populistiske liberala ledaren Jorge Eliécer Gaitán. Han var vid sin död den populäraste folklige ledaren i landet som på sina massmöten skarpt kritiserade den gamla jordägande oligarkin. Inom det liberala partiet representerade han en del av den framväxande industriägarklassen som med en kontrollerad mobilisering av folket bakom krav på sociala reformer ville modernisera landet och minska godsägarnas närmast totala makt.

Mordet ledde samma dag till folkligt uppror - i den colombianska historien känd som El Bogotazo - i huvudstaden Bogotá och flera andra storstäder. Stora grupper av arbetare beväpnade sig och intog gatorna för att störta den konservativa regeringen som utpekades som ansvarig för dådet. I flera städer upprättade den fattiga befolkningen revolutionära kommittéer för att leda kampen och upprätta någon form av folkligt styre. Först efter flera dagar av hårda strider, gata för gata, kvarter efter kvarter, kunde en massiv militärinsatts krossa arbetarupproret.

Detta blev inledningen på ett mer än 10 år långt blodbad, "La Violencia". Historieböckerna brukar beskriva det som ett inbördeskrig mellan det Liberala och Konservativa partiet med 300 000 döda fram till slutet av 1950-talet. Det är en del av sanningen. Men det blodbad som landets liberala och konservativa kaffebaroner och industrikapitalister organiserade handlade samtidigt i grunden om att krossa alla former av självständig arbetar- och bondeorganisering, som vuxit fram under årtionden av strejker och jordockupationer. De var ju den organiseringen av arbetare i gruvorna, på oljefälten och bananplantagerna som, från 1920-talet och framåt, börjat växa till ett hot mot den bestående ordningen. I den blodiga uppgörelsen mellan de stridande fraktionerna inom den makthavande klassen organiserades fattiga bönder och lantarbetare i väpnade band för att döda varann, och utöka eller befästa enskilda godsägares eller godsägargruppers makt. Först 1958 enades de borgerliga ledarna om en politisk lösning på sina interna maktanspråk. Det liberala och konservativa partiet skulle i fortsättningen turas om att tillsätta regering varannan valperiod. Under beteckningen Frente Nacional kom detta borgerliga tvåparti-regerande att leva kvar i 20 år fram tills dess en ny våg av självständig arbetarkamp och folklig organisering punkterade det hela. Men det är i detta utdragna massdödande ute på landsbygden som de djupaste rötterna till dagens gerilla finns.

FARC bildas

Redan i slutet av 1940-talet började kommunistiska bondeledare organisera mindre självförsvarsgrupper bland bönderna vilka hotades av det oupphörliga dödandet ute i byarna. En del av de bönder som kom att delta i dessa självförsvarsgrupper slogs till att börja med i någon av de gerillagrupper som var knutna till det liberala partiet men kom senare att knytas mer till sin lokala by. Byarna där självförsvarsgrupperna växte fram var mycket fattiga och ofta helt isolerade från utvecklingen i resten av landet. Det var områden som i praktiken stod utanför den nationella kapitalistiska penningekonomin och där bondefamiljerna bedrev rent självhushåll och med sina självförsvarsgrupper var relativt oberoende gentemot statsmakten. För de makthavande jordägar- och industriägarna var dessa okontrollerade landsbygdsområden inte förenliga med den kapitalistiska modernisering de kommit överens om. De måste med våld underordnas den centrala statmakten.

Det var i denna strid det som idar är landets starkaste gerillagrupp – Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia-Ejercito Popular, FARC-EP – bildades, den 27 maj 1964. Datumet är en efterhandskonstruktion. Det hölls ingen kongress den dagen, inte något konstituerande möte. Däremot inledde den colombianska armén den dagen en militär aktion med 15 000 man för att krossa alla självförsvarsgrupper i departementen Huila, Valle del Cauca och Sur del Tolima. Självförsvarsgrupperna betecknades som "kommunistiska focon" som hotade undergräva landets demokrati. Fyrtioåtta bönder - med den legendariske Manuel Marulanda Velez, "Tirofijo" ("Den Träffsäkre") i spetsen - beslöt att bilda en rörlig gerillagrupp för att slå tillbaka denna militära aggression som gick under namnet Operacion Marquetalia. Och även om verklighetens Goliat med brutal övermakt oftast brukar krossa sagans David så misslyckades det denna gång. Efter att ha överlevt arméoffensiven lyckades gerillagruppen ett par månader senare hålla sin första konferens och presentera sitt första programmatiska dokument, ett jordbruksprogram. Striderna i maj för 36 år sedan blev därmed inledningen till uppbygget av den starkaste gerillaorganisationen som någonsin funnits i Latinamerika. Med sin genuina sociala förankring hos landsbygdens fattiga bönder lyckades FARC överleva årtionden av militär repression och sakta men säkert växa i militär och organisatorisk styrka.

I den "hemliga" rapporten påstår DIA att FARC har 15 000 gerillasoldater. Representanter för FARC brukar officiellt aldrig ge någon siffra utöver den historiska: "FARC bildades av 48 fattiga bönder, idag är vi betydligt fler!"

Kubas exempel

Den andra stora gerillaorganisationen, Ejército de Liberación Nacional-Unión camilista (ELN-UC), (med 5 000 gerillasoldater om vi ska tro USA:s underrättelsetjänst), har även den sina rötter i kampen mot de militära övergreppen mot bondebefolkningen, men samtidigt en annan historia. Lite förenklat skulle den kunna beskrivas som ett resultat av den kubanska revolutionen. De förhoppningar om en ny och rättvisare värld som väcktes när Fidel Castros och Che Guevaras gerillaarmé jagade bort diktatorn Anastasio Batista från Kuba i slutet av femtiotalet gjorde att tiotusentals unga radikala människor runt om i Latinamerika såg gerillakampen som en möjlig väg att ta makten och i grunden börja förändra samhället. De ungdomar som grundade ELN den 4 juli 1964 tillhörde denna strömning. Men i motsatts till andra "castristiska" gerillagrupper i Sydamerika som relativt lätt krossades av de olika ländernas militärmakt (med aktivt stöd av USA) har organisationen överlevt. Men detta har bara varit möjligt genom att skaffa sig en bredare social bas och övervinna de första gerillaårens politiska begränsningar.

Under sextiotalets första hälft började prästen och universitetsläraren Camillo Torres att mobilisera breda grupper inom den fattiga befolkningen för en grundläggande samhällsförändring. Han gjorde det utifrån sin kristna tro. För de fattiga finns inte befrielsen efter döden i något himmelrike, förkunnade han, befrielsen kan bara uppnås genom gemensam politisk kamp under livstiden här på jorden. På massmöten i de fattiga kvarteren, på fackföreningsmöten, på universitetet agiterade han för skapandet av de fattigas "Frente Unido" mot de kapitalistiska makthavarna. Han begränsade sig inte till att predika mot missförhållandena. Han ställde sig i spetsen för och formulerade tillsammans med andra vänsterledare en politisk plattform för detta folkliga enhetsprojekt, och samlade efter bara tre månader större massmöten än den populäre Gaitan gjort 20 år tidigare. Det måste ha varit lite märkliga massmöten. En präst, en universitetsutbildad akademiker, som i fattigkvarteren predikar inte bara kamp mot de rådande kapitalistiska missförhållandena utan agiterar för ett fattigfolkets uppror mot det rådande systemet, för en social revolution - och - för väpnad kamp mot makthavarnas väpnade styrkor. Hösten 1965 anslöt han sig till ELN med motiveringen att alla andra vägar för att förändra samhället blockerats med militärt våld av landets makthavare. Bakom detta låg antagligen den militära offensiven våren 1964 mot bönderna i Marquetalia som jag nämner ovan.

Som gerillasoldat kom han bara att överleva i 4 månader innan han stupade i strid men för tusentals ungdomar runt hela Latinamerika kom Camillo Torres att vid sidan av Che Guevara bli ett levande exempel och ett föredöme. Under 1980-talets solidaritetsarbete med den centralamerikanska revolutionen stötte jag vid ett tillfälle ihop med en salvadoransk gerillamedlem som berättade hur hon som 14-årig aktivist i en kristen basgrupp deltog i demonstrationer mot militärdiktaturen i sitt eget land med bl.a. slagordet: "man måste göra som Camillo Torres gjorde, man måste följa hans väg!"

I Colombia innebar Camillo Torres vägval en viktig legitimering av ELNs väpnade kamp. Men det skulle ta 20 år av gerillakamp, en nästan total organisatorisk utplåning och en djup intern kris innan organisationen kollektivt kunde tillgodogöra sig Camillo Torres masslinje, dra nya politiska slutsatser och övervinna de första årens snäva gerillainriktning. Och den politiska processen under första halvan av 1980-talet kom då att ledas av en annan präst: den spanskfödde Manuel Perez, som fram till sin död i gulsot i februari 1998 var organisationens politiske ledare.

Arbetarkamp i städerna

I slutet av sjuttiotalet tvingades gerillarörelserna att ompröva sin militära och politiska strategi. Det fanns flera orsaker till detta. Organisationerna med sina historiska rötter på landsbygden blev nu tvungen att svara på den kritik från vänster som en växande folklig kamp inne i städerna gav luft åt.

Industrialiseringen av landet från fyrtiotalet och framåt hade lett till att 70% av befolkningen nu bodde i städerna. Det var där de stora folkliga protesterna kom att organiseras. Den offentliga strejkstatistiken visar tydligt omfattningen av protesterna. År 1971 deltog totalt 52 000 arbetare i strejker. Sju år senare hade siffran stigit till 366 000 och 1977 organiserades den första nationella strejken på årtionden. Allt fler nya, självständiga fackföreningar bildades, som stod politiskt oberoende till de två gula fackcentraler som det liberala resp konservativa partiet kontrollerade. Flera vänsteraktivister kritiserade gerillagrupperna för deras väpnade kamp som de menade användes av regeringen och militären som en förevändning för att upprätthålla repressionen inne i städerna mot folkrörelserna - under nästan hela den borgerliga två-partiregimens existens rådde ett permanent undantagstillstånd i landet.

Utvecklingen i grannländerna påverkade samtidigt situationen i landet. År 1979 segrade en radikal upprorsrörelse på den lilla karibiska ön Grenada och inledde ett ambitiöst reformprogram. I Nicaragua ledde den Sandinistiska fronten ett folkligt uppror som tvingade diktatorn Somoza att fly med hela sitt nationalgarde. I El Salvador enades fem revolutionära partier i en front för att störta militärdiktaturen och genomföra en socialistisk revolution.

Att tala om fred…

De Colombianska makthavarna svarade på denna ökade folkliga kamp på två sätt, ett formellt och ett reellt. Formellt förespråkade de fredsförhandlingar och försoning. Tillsammans med tre andra regeringar bildade Colombia en internationell grupp för att uppnå fred i den centralamerikanska konflikten. I Colombia inbjöd den konservative presidenten Belisario Betancour samtidigt gerillagrupperna till fredssamtal.

FARC var den första gerillagrupp som gav ett positivt svar på denna inbjudan. Redan våren 1984 slöts ett avtal om vapenvila med regeringen. Samma dag som avtalet undertecknades lanserades en ny civil vänsterfront – Union Patriotica – med FARCs uttalade stöd. Flera andra gerillagrupper, som idag är utplånade, följde efter. Enda undantaget var ELN som vägrade delta i några förhandlingar. Tilläggas ska också att i motsats till alla de andra gerillagrupper som slöt avtal med regeringen vägrade FARC att lämna från sig ett enda vapen: "gärna vapenvila, gärna eld upphör – men innan vi lämnar från oss vapnen måste grundläggande sociala, politiska och ekonomiska reformer först vara genomförda", var linjen. Då som nu kan man tillägga.

För ELNs del handlade 1980 talet om ren överlevnad. 1973 hade organisationen enligt egna uppgifter 270 gerillamedlemmar. 5 år senare, efter en rad förkrossande militära nederlag, bestod gruppen av lite mer än 30 överlevande gerillamedlemmar. De följande åren gick gruppen genom en djup intern kris där i princip all tidigare verksamhet ställdes till diskussion; intern demokrati, förhållandet till sociala rörelser, förhållandet mellan gerillaverksamheten och öppen social och politisk kamp. År 1982 valdes - för första gången demokratiskt - en ny ledning för organisationen. Den spanske prästen Manuel Perez, som tillsammans med två andra spanska präster gått med i ELN redan på 1960-talet, valdes till politisk ledare; Nicolas Rodríguez Bautista, "Gabino" som redan 1964 - vid 13 års ålder - tillsammans med 16 andra fattiga bönder anslutit sig till ELN, valdes till militär ledare. Fyra år senare började gruppen på allvar komma ur sin kris och övergå till att bygga sin organisation. Det tidigare snäva gerillaperspektivet hade nu helt övergetts och ersatts med en bredare inriktning på politiskt arbete inom sociala rörelser och med massorganisering, men med en bibehållen väpnad styrka för att slå tillbaks militära angrepp.

…och organisera massmord

Makthavarnas reella svar på den växande folkliga kampen var att på nytt organisera ett blodbad. Ute på landsbygden fortsatte militären att angripa de olika gerillagrupperna precis som om inga fredsavtal hade undertecknats. När den borgerligt nationalistiska gerillagruppen M19 (som ansågs starkast vid sidan av FARC) – efter flera månader av kontinuerliga militära angrepp – ockuperade landets justitieministerum för att protestera mot att militärens inte följde den överenskomna vapenvilan, svarade arméledningen med att efter en halv timme omringa byggnaden med stridsvagnar och elitsoldater. Sedan började de skjuta. Samtliga gerillamedlemmar som fanns i byggnaden – många av dem hade redan gett upp när de sköts ihjäl – liksom ett stort antal civilpersoner som råkade befinna sig där dödades av beskjutningen. Fem av de nio domarna i Högsta Domstolen mejades ned av militärens kulspruteeld när de försökte fly undan massakern. I praktiken innebar denna militära stormning ett slut på 1980-talets "fredsprocess."

Och trots att den blodiga massakern på justitiepalatset väckte uppseende både i Colombia och internationellt var den bara toppen på ett isberg. Finansierat av pengar från de stora knarkkartellerna och rika storgodsägare, och organiserade av grupper inom militären, bildades redan 1982 de första dödsskvadronerna. Åttiotalet kom att bli ett årtionde då mord av fackliga ledare och politiska vänsteraktivister började höra till vardagen. De flesta offren var lokala gräsrotsaktivister. Men även nationella ledare mördades.

Jaime Pardo Leal ordförande för Union Patriotica UP, och partiets presidentkandidat, sköts ihjäl en vecka efter att han i parlamentet läst upp en lista på de personer som stod i spetsen för de viktigaste dödspatrullerna i landet. Liksom hans efterträdare ett halvt år senare. Liksom hans efterträdare. Under de 12 åren från 1986 till 1998 mördades omkring 4000 av UP:s medlemmar.

Under samma tidsperiod mördades 3000 fackföreningsledare. Efter Nigeria och Pakistan är Colombia idag det land i världen med mest övergrepp på fackliga rättigheter. Detta har lett till att en kommission från den Internationella arbetsorganisationen, ILO, i år inledde en undersökning av brott mot mänskliga rättigheter och förföljelse av fackföreningsmedlemmar i Colombia. ILO är ett självständigt fackorgan knutet till FN med 154 länder som medlemmar. Anklagelserna som kommissionen ska utreda omfattar 192 fall av frihetsberövanden, försvinnanden, tortyr, mord, straffrihet och olagliga avskedanden från 52 statliga och privata företag. Anklagelser presenterades av colombianska fackföreningsrepresentanter för ILOs internationella konferens i Schweiz i juni 1998. Informationen ledde till att representanter från 25 länder ställde sig bakom en undersökning. Mellan 1970 och 1979 utfördes 831 politiska mord i Colombia. Under perioden 1980 till 1989 var siffran 11 043. Och under de fem åren mellan 1990 och 1995 var skedde 11 471 politiska mord.

Blodbadet har skapat en intern flyktingsituation som idag är en av de största i världen. Omkring en och en halv miljon lantarbetare och fattiga bönder beräknas för närvarande ha tvingats fly från sina hem och byar för att undkomma de paramilitära gruppernas återkommande massakrer. Även om det kanske är självklart så har ett av gerillagruppernas första och viktigaste krav i alla samtal om fred har hela 1990-talet varit: Upplös omedelbart de paramilitära grupperna!

Kokainmaffian

Den första dödspatrullen - Muerte A Secuestradores - bildades av Medellinkartellen 1982 och var direkt riktad mot gerillagrupperna. Den colombianska gerillan är ekonomiskt självförsörjande och finansierar sin verksamhet genom bland annat dels en "revolutionär beskattning" av företag och rika familjer som finns inom de områden de kontrollerar, dels genom kidnappningar av rika personer. Kokainmaffians snabbt växande rikedomar under 1970-talet gjorde dess familjer till en måltavla för gerillagruppernas finansiella verksamhet. Konkret var det kidnappningen av Martha Nieves, syster till knarksmugglaren Jorge Ochoa, 1981 som utlöste det hela. Det är naturligtvis omöjligt att skriva om Colombia utan att kort beskriva kokainmaffian och den oerhörda sociala och finansiella makt den skaffat sig sedan början av 1980-talet.

Knarkhandeln har sina tidigaste rötter i 1950-talets smaragdsmuggling. Det övergick under sextiotalet i odling och smuggling av marijuana till USA. Då denna i slutet av sextiotalet försvårades av en hårdare gränskontroll samtidigt som priserna pressades av allt större inhemska odlingar i Kalifornien, Ohio, Alaska och på Hawaii, övergick man allt mer till smuggling av kokain under 1970-talet.

Pablo Escobar - den kanske mest kände av ledarna för den kokainmaffia som brukar gå under namnet Medellínkartellen - började sin verksamhet och fängslades för knarksmuggling redan 1975. Han var fattigpojken - fadern bonde, modern lärare på en landsbygdskola - som på bara ett tiotal år kom att bli en av landets i rikaste män. Sin förmögenhet använde han till att köpa dyra bilar, lantegendomar, lyxvillor, företag och - socialt och politiskt stöd i sin hemstad Medellin. Fotbollsklubben Boca Junior köptes in och en rad sociala projekt i fattigkvarteren fick ekonomiskt stöd. Sitt lokala sociala stöd i Medellins fattigkvarter använda han till att skaffa sig en "armé" av yrkesmördare, sicarios och inleda en politisk karriär inom det liberala partiet. I början av 1980-talet satt han i parlamentet - invald som suppleant på det Liberala partiets lista.

Om Medellinkartellens ledare framstod som folkliga maffioso hade Calikartellen en helt annan framtoning. Bröderna Rodríguez Orejuela kom ur Calis medelklass och siktade mot en plats i det finansiella toppskiktet. De inledde sin verksamhet i ett av Calis ungdomsgäng - la Banda de los Chemas - med "affärsidén" att kidnappa diplomater och offentliga personer som sen släpptes mot en högre summa pengar. Det var så grundplåten las till kokainsmugglingen. Men de använde andra metoder för att främja sin "affärsverksamhet" än Escobar, som då han kände sig pressad av myndigheterna inledde ett blodigt krig med sina band av sicarios och under några år i slutet av 1980talet låt mörda politiker, domare, åklagare, journalister, ja, alla som på något sätt var till besvär.

Medan Escobar lät mörda sina motståndare köpte Calikartellens distingerade finansherrar upp landets politiker, domare, poliser, journalister. När rättegångarna mot Calikartellen inleddes avslöjades bl.a. en beslagtagen avlöningslista med 2000 namn på riksdagspolitiker, höga domare, åklagare, advokater, journalister, poliser, militärer etc. Under de mer eller mindre offentliga förhandlingar som fördes mellan regeringen och knarkmaffian inför rättegångarna erbjöd knarkmaffian att upphöra med sin kokainsmuggling och - på ett bräde - betala hela landets utlandsskuld i utbyte mot garantier att aldrig bli utlämnade till USA och lindriga fängelsestraff. När Ernesto Samper valdes till president 1994 fick han ett ekonomiskt stöd till sin valkampanj med 50 miljoner dollar av Calikartellen (det var denna öppet dokumenterade koppling till Calikartellen som gjorde att Samper förvägrades inresevisum av USA:s regering under sin tid som president.)

För andra finansgrupper i Colombia blev knarkmaffians snabbt växande makt - grundad i en "illojal konkurrens" - ett allt större problem. För USA:s makthavare likaså: knarkungarnas ekonomiska imperium fungerade ju faktiskt helt oberoende av USA:s storföretag och banker och skulle på sikt - om de inte stoppades - kunna bli ett finansiellt hot. Härav följde USA:s "kamp mot knarkmaffian".

Fram till våren 1998 har USA:s regering och företrädare för deras antinarkotikapolis alltid avvisat att det skulle finnas några kopplingar mellan gerillagrupperna och knarkmaffian. Och trots de senaste årens propagandaoffensiv har inga bevis på detta presenterats. Även om främst FARC är aktiva i och kontrollerar stora områden med coca-odling är det uppenbart att deras politiska program med en omfattande jordreform och en statlig kontroll av finansväsendet kommer att slå hårt mot kokainmaffian. FARC har förklarat att de naturligtvis är för att coca-odlingarna ersätts av andra grödor, men att detta bara kan göras med stöd till bondefamiljerna som gör en övergång ekonomiskt lönsam. ELN har som politik sedan 1986 att inte tillåta coca-odling i de områden organisationen historiskt kontrollerat. I områden där coca-odling funnits då ELN inlett sin verksamhet tvingar de inte med våld bönderna att upphöra med odlingen, men försöker med politisk argumentation vinna dem för odling av alternativa grödor och även koppla övergången till krav på ekonomiskt stöd.

Korruption och ekonomisk kris

Knarkmaffians pengar har naturligtvis bidragit till att öka korruptionen på den politiska toppnivån, även om den fanns tidigare. Den nuvarande presidenten, Andrés Pastrana, som 1998 gick till val bl.a. på temat "kamp mot korruptionen" har de senaste månaderna i praktiken tvingats erkänna att hela det nuvarande politiska systemet är genomruttet och måste förändras. Årets korruptionsskandal har utlöst den parlamentariska kris som de senaste månaderna präglat landet och som ökat motsättningarna mellan och inom de borgerliga partierna.

När omfattningen av skandalen började komma upp till ytan tvingades parlamentets ordförande avgå. Han följdes en vecka senare av inrikesministern, hälsovårdsministern och presidentens närmaste medarbetare. Samtliga anklagas för att ha deltagit i korruptionshärvan gällande omkring 550 kontrakt, till ett värde av minst 3 miljoner dollar, där flertalet tycks ha varit rena "luftkontrakt". Enligt riksåklagaren hade inte mer än 20% av de arbeten som fakturerats verkligen utförts. Avslöjandet att många miljoner dollar betalts ut till presidentens och toppskiktets nära vänner och anhängare - samtidigt som tusentals statligt anställda avskedas och den sociala servicen skärs ned, som ett svar på den djupaste ekonomiska krisen på 70 år, skapade omedelbart växande politiska problem för regeringen. Eller uttryckt med andra ord: folk blev förbannade. När sedan Pastrana i början av april försökte återta det politiska initiativet genom att föreslå en folkomröstning om politiska reformer - som bl.a. skulle kunna innebära nyval av hela den parlamentariska församlingen sprack den koalition mellan hans konservativa parti och en fraktion av det liberala partiet som gav honom majoritet i parlamentet. Den borgerliga oppositionen vände i stället förslaget direkt mot presidenten själv. Om nu ett nyval ska hållas måste det även innebära val av ny president - det är faktiskt presidentens närmaste män som de senaste månaderna arresterats för de avslöjade luftkontrakten!

Även FARC och ELN avvisade Pastranas förslag och betecknade det som en kosmetisk åtgärd som inte förändrar något utan bara syftar till att rädda tvåpartisystemet. En av punkterna på dagordningen för de pågående förhandlingarna mellan FARC och regeringen är just en grundläggande reform av det politiska systemet för att rensa ut korruptionen. För FARC handlar det om att när förhandlingarna lett fram till överenskommelser genomföra val till en konstituerande församling.

Denna utvecklade politiska förruttnelseprocess inom de borgerliga politiska institutionerna utspelas under den djupaste ekonomiska krisen sedan den internationella börskraschen. Ett uttryck för denna kris kom när regeringen den 27 september förra året - efter att under en enda vecka förbrukat mer än 400 miljoner dollar på att försvara valutan - tvingades låta peson flyta gentemot dollarn. Under första halvåret 1999 hade den ekonomiska aktiviteten fallit med 6,5% - det djupaste fallet sedan kraschen i början av trettiotalet. Industriproduktionen hade sjunkit med 20 procent och exporten minskat med 40. Den officiella arbetslöshetssiffran uppgick till 20 procent - ett officiellt "all time high" för landet. Till denna öppna arbetslöshet ska läggas ytterligare 20 procents undersysselsättning. Hushållens konsumtion minskade i snitt med över 5 procent bara under 1999. Det finns inget som tyder på någon positiv förändring på detta. Snarare hotar arbetslösheten att ytterligare öka i takt med att regeringen genomför nya åtstramningsprogram i enlighet med det avtal som tecknats med internationella kreditorgan.

Dagen efter devalveringen, den 28 september, meddelade en nöjd president Pastrana att begäran om ekonomiskt stöd hade fått ett positivt svar. Ett lån på 2,7 miljarder dollar från IMF samt ytterligare 4,2 miljarder dollar från världsbanken och flera latinamerikanska kreditinstitut. Uppenbart hade USA:s regering använt sin maktställning i de olika finansorganen för att säkra pengarna till den colombianska regeringen. Hela det ekonomiska krisprogram som Pastrana nu kommer att genomföra - med en budgetnedskärning på minst 550 miljoner dollar i år och ytterligare 750 miljoner nästa år - är utarbetat i nära samarbete med tjänstemän i USA.

"Att göra som Camillo Torres …"

Det är i denna djupa ekonomiska, sociala och politiska kris som FARC och ELN vuxit till reella maktalternativ. Och det är det upptrappade, militära våldet mot alla folkrörelser som är den viktigaste förklaringen till gerillagruppernas snabba rekrytering under nittiotalet. Slutsatsen för tiotusentals ungdomar både i städerna och på landsbygden har blivit densamma, som den de katolska ungdomarna drog i det sena sjuttiotalets El Salvador. "Man måste göra som Camillo Torres gjorde, man måste följa hans exempel!" När alla andra vägar är blockerade återstår bara det väpnade upproret mot förtryckarna och deras armé.

Den snabba tillströmningen av nya gerillasoldater har lett till en ny militär taktik från gerillagruppernas sida. Den tidigare inriktningen på att bevara sin kontroll av områden ute på landsbygden har ersatts av en mer offensiv taktik. Under de senaste två åren har hela enheter ur regeringsarmén slagits ut. I början av mars 1998 besegrade FARC en av de specialtränade rörliga elitbrigader som armén utbildat enbart för att krossa gerillan. Det betecknades som det största militära nederlaget på 50 år för den colombianska armén. Snart sagt varje vecka upprättar FARC och ELN vägspärrar på de största motorvägarna i landet för att ta upp "revolutionär vägskatt" utan att armén klarar av att ingripa. De senaste åren har dessa vägspärrar upprättats bara några mil utanför Bogota och andra större städer. Den 6 februari i år stoppade exempelvis ELN all trafik på landet viktigaste motorväg - mellan Bogotá och Medellín - och upprätthöll blockaden under nästan en vecka. Först fem dagar senare kunde militären med hjälp av flera tusen soldater öppna vägen. Från att ha slagits i avlägsna djungelområden har gerillan börjat omringa de stora städerna och organisera stadsmiliser som har sitt sociala stöd i fattigkvarteren.

Zoner under gerillans kontroll

Gerillans militära styrka tvingade regeringen att inleda fredssamtal med FARC den 7 januari i fjol. Efter fem månader, nåddes en första överenskommelse om dagordningen för den fortsatta dialogen. Bland de punkter parterna då kom överens om fanns ekonomiska, politiska och sociala reformer, landets utrikespolitik, kampen mot narkotikan, försvaret av de mänskliga rättigheterna och en reformering av militären. Ett år senare har samtalen om den ekonomiska och sociala modellen i landet knappt mer än inletts. FARC:s chefsförhandlare Raul Reyes har förklarat att 80% av ett överenskommet fredsavtal måste vara genomfört innan några vapen lämnas in.

En förutsättning för samtalen med både FARC och ELN har varit upprättandet av demilitariserade, gerillakontrollerade zoner. Den colombianska armén tvingades den 7 november 1998 lämna ett område som är drygt 42 000 kvadratkilometer stort (dubbelt så stort som Småland) Området kontrolleras sedan dess av FARCs styrkor och utgör naturligtvis en viktig framgång. Även om området har ett litet invånarantal ger det gruppen legitimitet som en alternativ makt till militären, de paramilitära grupperna och en korrupt statsförvaltning. Den 26 april proklamerade FARC "lag 002" som innebär att alla företag och familjer med tillgångar över 1 miljon dollar i fortsättningen måste betala en "fredsskatt" till FARC för att möta den upptrappade USA-interventionen. ("Lag 001" som även offentliggjorts innebär att alla större jordegendomar som ägs av rika godsägare eller multinationella bolag ska expropieras och fördelas till fattiga bönder efter att FARC tagit makten). Några dagar senare bildade FARC en ny politisk rörelse, Movimiento Bolivariano por la Nueva Colombia, med en militär parad som enligt uppgifter samlade 5000 beväpnade gerillasoldater och 40 000 åskådare i sin demilitariserade zon. Denna politiska rörelse är helt underordnad FARC, dess ledare är Alfonso Cano som ingår i Farcs ledning, och kommer att verka helt underjordiskt. Att idag verka öppet, förklarade FARC-ledarna vid ceremonin, innebär enbart självmord för politiska aktivister och hänvisade till UP-erfarenheterna från åttiotalet. I början av maj förklarade FARCs högste ledare Manuel Marulanda att FARC ska upprätta sitt eget rättssystem i 130 kommuner och val ska hållas till kommunala församlingar.

Under tiden har mer informella samtal förts mellan regeringen och ELN. Efter den militära styrkeuppvisningen i februari har regeringen även accepterat en demilitariserad zon för ELN. Denna "möteszon" av tre kommuner på totalt 4727 kvadratkilometer ska under nio månader kontrolleras av ELN, men med en nationell och en internationell övervakningsgrupp på plats. De båda övervakningskommissionerna ska utses av både ELN och regeringen. Detta skiljer sig från FARCs zon där ingen "övervakningsgrupp" har accepterats (under flera månader förra året stod förhandlingarna stilla på grund av FARCs vägran till detta). Men ELN kommer även att acceptera de lokala, civila myndigheterna i kommunerna. Även det en viss skillnad till den närmast totala maktutövning som FARC upprättat i sin zon. För ELN är zonen främst en mötesplats där det "Nationella Konvent" som gruppen förespråkar ska hållas. Idén är att representanter för samhällets alla sociala och ekonomiska sektorer under nio månader med en rad gemensamma möten ska diskutera och formulera politiska lösningar på landets problem. Inom parentes ska kanske nämnas att militärens högsta ledning omedelbart tvingade presidentens fredskommissionär Victor G Ricardo att avgå på grund av att han gått med på denna överenskommelse med ELN.

Med vilka perspektiv?

Varken FARC eller ELN räknar med något snart slut på kriget. De avvisar mer eller mindre diplomatiskt de förhandlingsuppgörelser som träffats i de centralamerikanska länderna El Salvador och Guatemala där gerillagrupperna lämnade in sina vapen utan att någon ekonomisk och social förändring skett. "Oavsett om det var riktigt där borta så är det inte aktuellt i vårt land". För båda grupperna är perspektivet klart uttalat: att med väpnad kamp, massorganisering och politisk kamp organisera ett folkligt maktövertagande och börja bygga ett socialistiskt samhälle. Och även om detta innebär en grundläggande skillnad mot i stort sett hela den övriga latinamerikanska vänstern (för att inte tala om den europeiska!) säger det naturligtvis inte så mycket om vilket samhälle, vilken "socialism", de ser framför sig efter en seger. I en intervju från förra året förklarar FARCs Manuel Marulanda att "Den socialism vi vill ha för det colombianska folket är en som vi väljer från olika socialistiska erfarenheter, den sovjetiska socialismen som inte längre existerar, den kinesiska socialismen som fortfarande existerar, den vietnamesiska socialismen och den kubanska socialismen. Vi kommer att börja med att välja ut från deras både bra och dåliga erfarenheter utan att glömma att Colombia inte är som dessa länder med sina egna revolutionära rötter och kultur." Detta säger naturligtvis ingenting om vilken "modell" som skulle väljas och är mot bakgrund av FARCs tidigare knytning till det sovjetiska, stalinistiska kommunistpartiet inte särskilt lugnande. Det som säger mer är den praktik som tillämpas i de områden de idag kontrollerar och i förhållanden till den politiska massrörelse de tagit initativ till. De "folkmaktsorgan" som andra gerillarörelser nästan alltid tagit initiativ till att bilda existerar inte i den demilitariserade zon som FARC idag kontrollerar. Den underjordiska rörelse som nyligen bildats "uppifrån" kan inte ses som något annat än ett direkt redskap för FARCs ledning för att organisera den politiska mobiliseringen i de stora städerna. Den kan knappast ses som en självständig massrörelse. Jag har svårt att se att FARC på något sätt skulle övergett den gamla dogmen om den egna organisationen som den enda politiska "förtruppen" för "folket".

ELN har en annan syn. Bäst kanske formulerad av Manuel Perez i en av de sista intervjuerna före sin död. I en kommentar till de mexikanska Zapatisternas åsikter sa han att "i viss utsträckning håller vi med de Zapatistiska kamraterna när vi talar om att bygga folklig makt och inte vänta på en revolutionär seger innan vi hjälper folket att organisera sitt eget självstyre på det sätt de själva anser bäst. Däremot delar vi inte (den andra delen av Zapatisternas åsikt om att makten inte kan erövras utan måste byggas underifrån) eftersom vi som en del av förtruppen vill vi spela en roll tillsammans med folket i erövrandet av makten. " För ELN är en av de viktigaste slutsatserna av sammanbrottet i Östeuropa nödvändigheten av demokrati. I ett dokument förklarar gruppen "Krisen för det socialistiska lägret har visat oss att för folklig och socialistisk demokrati är det hälsosammare att ha distinkta politiska tendenser och förslag som, inom ett revolutionärt sammanhang, konkurrerar om det politiska och ideologiska ledningen i det nya samhället." I sin strategi betonar gruppen nödvändigheten att redan under kampen om makten organisera alternativa folkmaktsorgan vid sidan av den kapitalistiska statsapparaten. Med tillägget att "folklig makt kan inte existera utan direkt demokrati och massornas självstyre."

Nytt Vietnamkrig?

Det är denna revolutionära utveckling USA:s regering tänker stoppa med sitt militära ingripande. Med sina 38 miljoner invånare är Colombia ett av Sydamerikas folkrikaste länder och till arealen det fjärde största. Och även om majoriteten av befolkningen under de senaste årens nyliberala politik och förra årets djupa ekonomiska kris fått uppleva dramatiska så är Colombia ett rikt land med stora naturtillgångar (bl a. olja) och en väl utbyggd industri. Det betyder att krasst ekonomiskt – bortsett från de politiska konsekvenserna – står idag mycket mer på spel för de nordamerikanska och europeiska bankerna och storföretagen än under 1980 talets centralamerikanska revolution.

Lägger vi sedan till det nyliberala projektets kollaps i Sydamerika de senaste året blir de alarmerande tonerna begripliga. Brasilien har knappt kommit ur sin finansiella kraschlandning i januari 1999. Argentina har fortfarande problem med den ekonomi som befann sig i fritt fall för bara ett år sedan. Chile genomlevde samtidigt sin djupaste kris sedan 1982. Ecuadors finansiella genomklappning ledde för några månader sedan till ett folkligt uppror som avsatte presidenten. I Venezuela har det borgerliga tvåpartisystemet helt gått i spillror som en följd av den växande sociala misären. Listan omfattar snart alla länder i Sydamerika. Det är i denna djupa kris för den nyliberala politiken som gnistorna från de landsbygdsbaserade colombianska gerillagrupperna skulle kunna tända folkliga upprorseldar i flera av grannländerna. Därav Clintonadministrationens beslutsamhet att ingripa med militär makt.

Men det är också uppenbart att den gerilla som finns i Colombia är för välorganiserad för att kunna besegras på kort sikt. Risken är stor att ett militärt ingripande kommer att dra ut på tiden. Att det handlar om åratal av strider och inte månader. Det är den insikten – och det politiska pris det medför – som ligger bakom de aktiva initiativen från militära chefers sida att involvera stridskrafter från Argentina, Brasilien, Peru, (med ekonomisk uppbackning från, förutom USA, Världsbanken, Internationella Valutafonden och Europeiska Unionen) i striderna för att krossa den colombianska gerillan.