Vårt dagliga bröd, giv oss – idag! Brasilien. Världens nionde ekononomi. Den politiska och
sociala utvecklingen i landet har stor betydelse för resten av världen.
Och i Brasilien finns ett stort arbetarparti, PT, som vare sig är ett
barn av socialdemokrati eller stalinism utan som bildats på basen av kämpande
fackföreningar och gräsrotsorganisationer. Men vart är partiet på väg
idag? Rolf Bergkvist och Rodolfo Garcia ger en lägesbeskrivning. Den fjärde oktober gick folket i Brasilien till presidentval, federala och delstatliga parlamentsval. Den sittande presidenten Fernando Cardoso utmanades främst av arbetarpartiet PT:s kandidat Lula. För tredja valet i rad ökade Lula och PT sina röstetal men Cardoso segrade ändå komfortabelt genom att i första valomgången få 50,4 procent av rösterna. Valet hölls mot bakgrund av en djupnande ekonomisk och social kris och efter flera år av nyliberal politik som drivit hela det partipolitiska spektrat åt höger, inklusive stora delar av det tidigare vänsterradikala PT. PT:s födelse Mot slutet av den långa diktatur som inleddes med militärkuppen 1964 vidtog en period av politisk radikalisering bland breda samhällsgrupper. Omfattande strejkvågor i de största industristäderna i slutet av 70–talet utvecklade både kampen mot diktaturen och blev startsignalen till bildandet av arbetarpartiet, Partido dos Trabalhadores, PT. Partiet grundades av gräsrotsaktivister som från olika håll sammanstrålade i kampen mot militärdiktaturen i den breda Movimento Democrático Brasileiro MDB, en paraplyorganisation för alla oppositionella. PT:s uppkomst kan ses som en reaktion mot denna rörelses borgerliga ledning. I Brasilien, det sista landet i Latinamerika som blev republik, som var det sista att avskaffa det öppna slaveriet och som fortfarande har världsrekord i sociala klassklyftor, innebar födelsen av PT att landets arbetare och fattiga bönder för första gången fick ett parti som utgick från arbetarbefolkningens egna organisering och politiska oberoende. Sedan arbetarklassens intåg på den sociala scenen under 1930 talet har landets arbetarrörelse, liksom i många andra latinamerikanska länder, alltid kontrollerats av byråkratiska och korrupta ledare som varit knutna till borgerliga partier och regeringar. PT:s partibygge är därför inte bara historiskt i Brasilien. Det är den viktigaste erfarenheten för hela den latinamerikanska vänstern av en verklig folklig massorganisering och kamp för politiskt oberoende. Växte snabbt Under 1980-talet växte arbetarpartiet mycket snabbt. Inspirerade av den sandinistiska revolutionen i Nicaragua och de polska arbetarnas offensiva kamp, med strejker och fabriksockupationer mot det byråkratiska styret, strömmade tusentals nya aktivister till partiet. En ny facklig landsorganisation, Central Unitária dos Trabalhadores (CUT), bildades 1983 med syfte att parallellt skapa en demokratisk, kämpande och oberoende fackföreningsrörelse. CUT strävade efter att bygga fackföreningen underifrån med aktiva medlemmar i lokala fabrikskommitteér. På det internationella planet tog PT initiativ till Foro de São Paulo, vars syfte var att regelbundet samla den latinamerikanska vänstern för att utbyta erfarenheter och diskutera en alternativ strategi till de makthavandes planer. 1989 fick partiets presidentkandidat, Lula, näst mest röster och tvingade fram en andra valomgång. De borgerliga partiernas kandidat Fernando Collor de Melo lyckades vinna valet, men tvingades tre år senare lämna presidentposten på grund av korruption. Hans avgång var en direkt konsekvens av en bred folklig rörelse där ungdomarna och de fackliga. organisationerna gick i spetsen. I denna situation kunde en PT-ledd regering blivit verklighet. Både PT och CUT reste krav på nyval. Samtidigt saknade borgerligheten en samlande kandidat. Den kraft som förhindrade maktövertagandet var delar av vänstern. Det brasilianska Kommunistpartiet (f d Moskvatroget) och Brasiliens kommunistiska parti (f d Kina/Albanientroget) valde att ställa sig bakom en borgerlig lösning på regeringskrisen i form av vicepresidenten Itamar Franco. Men även vissa ledande medlemmar av PT valde denna "realistiska" hållning. Att den borgerliga regeringen överlevde med hjälp av vänsterpartier gav upphov till viss demoralisering bland PTs gräsrotsaktivister. Vid det följande valet 1994 fortsatte PT att gå framåt samtidigt som Fernando Cardoso, uppbackad av en enad borgerlighet som lärt sig faran av allt för mycket röstmässig uppsplittring, vann en klar seger i presidentvalet. Den nye presidenten, med ett tidigare "vänsterförflutet", som byggde sin popularitet på att han som finansminister lyckats tygla en galopperande inflation knöt nästan direkt efter sin seger några kända PT-företrädare till sin regering PT och dagens situation De senaste fyra åren med Fernando Henrique Cardoso vid rodret har inneburit att landets ekonomiska och politiska makthavare samlats kring ett nyliberalt projekt av liknande slag som i många andra delar av världen. Stora statsägda företag har sålts ut till internationella storbolag, anställda inom den gemensamma sektorn har slängts ut i arbetslöshet för att "balansera statsbudgeten" och den sociala servicen har försämrats. I industristaden São Paulo går över en femtedel utan jobb. På landsbygden är situationen ännu mycket värre. Känslan av att regeringen ändå hade situationen under kontroll trots den orättvisa politiken försvann snabbt i augusti På bara 10 dagar lämnade 8 miljarder dollar landet, börsen föll med 40% (och fortsatte att falla under september) och för att förhindra en total kollaps av landets valuta spenderade regeringen 66 miljarder dollar av valutareserven på bara några veckor. Inför nästa år räknar finansministern med en minskning av landets BNP med 2 procent. Det som gjort läget speciellt allvarlig för landets arbetare, bönder och arbetslösa är att den folkliga aktiviteten, de breda protestaktionerna mot den nyliberala politiken har minskat. Mobiliseringarna är mindre omfattande och samordningen mellan olika grupper och olika kampformer mindre utvecklad.Till viss del ligger ansvaret för denna minskade aktivitet på ledningen inom PT och CUT. Trycket från den brasilianska och den internationella borgarklassen och sammanbrottet i östereuropa har dragit en majoritet åt höger – mot att inta en mer "realistisk" hållning. Detta betyder att ledningarna för PT och CUT inte enbart underlåtit att uppmana till och initiera folkliga protestaktioner, de har i vissa fall även satt käppar i hjulet för den kamp som förts. Inför generalstrejken i februari 1996, mot regeringens planer på att försämra och delvis privatisera pensionssystemet förhandlade CUTs ordförande (som tillhör PT:s majoritetsströmning) i hemlighet direkt med presidenten. Dagen före strejken höll de båda en gemensam presskonferens. Att strejken som basaktivisterna försökt organisera sedan blev ett misslyckande behöver knappast tilläggas. Bakom denna passivitet ligger en misstro från ledarnas sida mot basaktivisternas vilja till mobilisering, eller än värre deras rädsla för den. På många håll har partiets ökade närvaro i olika parlamentariska organ kommunala, delstatliga och nationella inneburit problem för partibygget. Valda representanter har många gånger agerat helt oberoende av de beslut partiet fattat och i vissa fall drivit en politik stick i stäv med partiets program. En tendens finns även till minskad intern diskussion. Vid den senaste kongressen beslöt en knapp majoritet att den fördelning av platser inom partiledningen i proportion till olika tendensers interna styrka, som partiet har i sina stadgar, inte ska följas. Allt mer börjar en politisk linje ta form som flyttar tyngdpunkten i partiets arbete till de valda representanternas aktivitet i parlamentariska församlingar – i allians med mittenpartierna – bort från massmobiliseringslinjen. Istället för att ledamöterna representerar arbetarbefolkningens självorganisering hotas partiet att bli underordnat de parlamentariska "personligheterna". Följaktligen har Foro de São Paolo, som ursprungligen var tänkt som ett forum för att återuppväcka en socialistisk internationalism, allt mer börjat bli en samling för de latinamerikanska partier som sitter i regering eller på kort sikt kan komma att göra det. Det är mot denna inte helt ljusa bakgrund de jordlösas rörelse, "Movimento sem Terra", MST:s kamp ska ses. Rodolfo Garcia Artikelförfattarna är aktiva i Solidaridad Sin Fronteras/Solidaritet
Utan Gränser Den brasilianska landsbygden befinner sig i ett initialt tillstånd av lågintensivt krig. Raúl Zibechi ger oss en översikt av den dynamiska utveckling som de Jordlösas Rörelse (MST) genomgått och godsherrarnas motstånd. Sedan Fernando Henrique Cardoso tillträdde som president 1995 har de Jordlösas Rörelse (MST) flyttat fram sina positioner i flera av Brasiliens delstater. Antalet jordockupationer har ökat, ett större antal protestmarscher har genomförts och fler människor har därmed dragits in i kampen. I den största nationella mobiliseringen, marschen till huvudstaden Brasilia i april 1997, deltog över 50 000 demonstranter och en överväldigande majoritet av den brasilianska befolkningen stödde manifestationen. Jordägarna har för sin del, med polisens och arméns direkta eller indirekta stöd, i än högre grad enrollerat betalda våldsverkare och byggt upp egna privata miliser. Framväxten av dessa privata polisstyrkor vittnar om att maktens svar på kraven om en radikal jordreform tar sig allt mer våldsamma former. MST är idag – med tanke på antalet medlemmar, folkligt stöd och dess förmåga att föra in frågorna om jordreform och social rättvisa i politikens centrum – den starkaste sociala rörelsen i Latinamerika. För tillfället lever omkring 140 000 familjer (nästan en miljon människor) på hundratals bosättningar i över 20 delstater. De täcker mer än sju miljoner hektar mark som man lyckats utverka från den brasilianska staten eller erövrat från jordägarna. De fattiga bönderna bygger här upp sina egna samhällen – med skolor, vårdcentraler, producent– och konsumentkooperativ och valda politiska institutioner. De är också aktiva i MST:s politiska mobiliseringar och bidrar med en viss procentsats av bosättningens intäkter till rörelsens verksamhet. Själva brukandet av jorden sker på såväl kollektiv som individuell basis. MST:s kärna är dock de 40 000 familjer (250 000 människor) som leder jordockupationerna. De ockuperar mark och förblir kvar tills de vräks, de genomför protestmarscher (ibland ända till huvudstaden) och de ger de nya bosättningarna en solid politisk och social organisation. Lägren (de områden där bönderna slår sig ner efter att ha fördrivits från den ockuperade marken innan de tilldelats ny jord, så kallade bosättningar, ö. a.) fungerar som kollektiva politiska skolor för fattiga jordlösa bönder och arbetslösa, som flyr städerna i hopp om att finna en väg ut från hunger, fattigdom och social marginalisering. Kort sagt är MST en framgångsrik och väl fungerande social rörelse. Fem sekler av kamp MST:s egna historiebeskrivning understryker att kampen för jorden i Brasilien, liksom i övriga Latinamerika, tog sin början i och med den spanska och portugisiska erövringen. Under kolonialtiden handlade det om svarta slavar som gjorde uppror och ockuperade avlägsna landområden – "quilombos" – där de var oåtkomliga för slavägarna. Från mitten av 1800-talet tog sig jordrevolterna religiösa förtecken. Det mest omfattande – Canudos i delstaten Bahia – inbegrep tusentals fattiga bönder och slogs ner först efter en brutal massaker. I början av vårt sekel härjade "sociala banditer" med regelrätta Robin Hood-metoder i nordöstra Brasilien i över två decennier. Perioden 1940 - 55 var det fem stora revolter – i delstaterna Minas Gerais, Manranhao, Goias, Parana och Sao Paulo. Det var frågan om lokala men mycket radikala revolter, med en sådan styrka att bönderna till och med vid ett flertal tillfällen tog kontroll över större städer och satte upp sin egna myndighetsutövning. Perioden före militärkuppen 1964 var också en tid med intensifierad kamp för en jordreform. I centrala Brasilien och på sockerplantagerna i delstaten Pernambuco bildade lantarbetarna egna självständiga organisationer och i södra Brasilien lyckades en jordockupationsrörelse utverka expropriering av flera stora egendomar. Fastän MST i sin historieskrivning tar sitt avstamp i denna långa tradition av kamp, är grunden för dess framväxt kopplat till de ekonomiska förändringarna och det politiska förtrycket under den militära regimen 1964-78, då all organisering på landsbygden slogs sönder och de viktigaste ledarna mördades, fängslades eller tvingades i landsflykt. Militärens ekonomiska modell tvingade hundratusentals småbrukare att överge sina jordar. Såväl de gamla godsägarna som de nya kapitalistiska jordbruksföretagen drog fördel av denna utveckling mot en ytterligare skärpt jordkoncentration. För de fattiga bönderna handlade det däremot om en förändring av fatal betydelse jämförbar med den europeiska erövringen flera sekler tidigare. Det idag synbara resultatet är att 1 procent äger hälften av den odlingsbara marken, att 80 procent av denna jord inte utnyttjas och att 65 procent av den brasilianska befolkningen i olika grad lider av undernäring. 30 miljoner människor har tvingats bort från landsbygden under en period på mindre än 20 år – den största folkomflyttningen i mänsklighetens historia under så kort tid – människor som förlorat sin jord och människor som överhuvudtaget aldrig ägt någon. Det är den sociala basen för MST:s framväxt och utveckling. I början av det militära styret var böndernas försök att förhindra godsägarna från att fördriva dem från deras jordar spontana och illa organiserade. Förtrycket tog sig allt våldsammare uttryck. Det hände att bönder fick skördar och hem nedbrända och de fysiska offren kunde räknas i hundratal. Allt detta drev fram en radikalisering av böndernas motstånd. Från mitten av 1970-talet tog sig motståndet mer organiserade former. Den stora pådrivaren härtill var den katolska kyrkan, som i Brasilien var en av hörnstenarna i kampen mot militärdiktaturen. Kyrkan bildade CPT (Den Nationella Kommissionen för en Jordreform) och många av de 80 000 basförsamlingarna i de fattigas områden bildades också vid denna tid. År 1978 ägde en serie stora jordockupationer rum i Rio Grande do Sul, en region med en av de värsta jordkoncentrationerna i Brasilien. Det handlade dock om isolerade aktioner utan kontakt med varandra. Under CPT:s ledning började emellertid från 1981 en samordning långsamt växa fram. Ledare från jordrörelser i olika delar av Brasilien samlades allt oftare till möten. År 1984 hölls så den första nationella konferensen för jordlösa och MST bildades. Sammansmältning av rörelser På sätt och vis är MST:s framväxt en produkt av de fattiga böndernas reaktion mot den ekonomiska moderniseringen och nyliberalismens effekter. Den rådande utvecklingstendensen är likadan i Brasilien som i övriga Latinamerika. Marknadskrafternas utvidgade spelrum och en ökad satsning på odling av enstaka exportgrödor har tvingat bort många människor från landsbygden och lett till en kraftigt ökad arbetslöshet. En explosiv social situation har utvecklats, samtidigt som öppningen mot demokrati faktiskt ger ett ökat utrymme för organisering och politisk mobilisering. MST rymmer inom sig olika lokala erfarenheter av kamp och skilda ideologiska traditioner – från ett starkt kristet inslag till kommunistiska aktivister, medlemmar av Arbetarpartiet (PT) och fackligt aktiva från såväl stad som land. Vissa av organisationens ledare hävdar att MST är ett "uttryck för en ny rörelse som redan hade utvecklats på lokal nivå". MST:s organisatoriska bas består av sociala grupper som utsätts för olika former av ekonomisk exploatering – arrendatorer som betalar med en fast andel av skörden till jordägaren, andra bönder vars avtal går ut på att till ett fast pris leverera hela skörden till ägaren och bönder som livnär sig på tidigare obrukade ägor som de helt enkelt tagit i besittning. Dessa bönder är dock i avsaknad av den formellt legala rätten till jorden. Dessutom har vi lantarbetare och daglönare, av vilka en del äger en egen liten bit jord, men som för att överleva tvingas att ta tillfällig anställning på storgodsen under en del av året. Här finns också små självägande bönder med mindre än fem hektar egen jord. Slutligen har vi barn till bönder, som kan ha ägt ända upp till 50 hektar jord, vars arvslotter dock inte är tillräckliga för att säkra deras uppehälle. Sammantaget uppgår dessa olika kategorier till nästan fem miljoner familjer av fattiga bönder. På den brasilianska landsbygden existerar kapitalistiska– och förkapitalistiska egendomsförhållanden sida vid sida, vilket förklarar den mångfald av skilda exploateringsformer som bönderna lever under. När väl MST bildats och börjat agera anslöt sig succesivt olika grupper från städerna. Framför allt utövade kristna aktivister från CPT ett avgörande inflytande över organisationens struktur, metoder och sätt att arbeta. På MST:s första kongress var det tre målsättningar som ställdes i förgrunden: kampen för jord som en kamp för ekonomisk överlevnad, en allomfattande jordreform och kampen för en radikal förändring och ett rättvisare samhälle överhuvudtaget. Joao Pedro Stedile, MST:s främste ledare, ser organisationen som en social rörelse av masskaraktär, en rörelse som kombinerar element av facklig–, politisk– och folkrörelsestrategi och som inte passar in i de traditionella mallar som brukar användas för att beskriva sociala rörelser. Han förnekar även att det skulle vara "ett böndernas politiska parti i förklädnad". Jordockupationer Innan de går så långt som att ockupera en jordegendom som ligger i träda, börjar bönderna att organisera sig för syftet och inleder förhandlingar med myndigheterna. I de flesta fall kommer en ockupation till stånd först efter en lång process av sammansvetsning och planering inom den grupp som skall leda den, och efter att myndigheterna tydligt avvisat expropriation av den mark som bönderna kräver. Vanligtvis hålls datumet för den planerade aktionen hemligt. Stora mängder fattiga bönder och arbetslösa landsbygdsbor, inte så sällan från kommuner långt bortifrån, ansluter sig. Själva ockupationen är en blandning av glad feststämning och öppen politisk utmaning som varierar från aktion till aktion. När ett markområde väl ockuperats improviserar bönderna fram enkla och tillfälliga skydd mot väder och vind, och om inte myndigheterna omedelbart står redo att fördriva dem börjar de att odla jorden. Syftet med ockupation är att kasta ljus över den gravt orättvisa jordfördelningen och samtidigt visa att det finns stora områden obrukat land som de många människorna inget hellre vill än att odla upp. Vanligtvis kräver inte bönderna att få just det område som de ockuperar, utan snarare att myndigheterna tilldelar dem andra jordar inom samma delstat. I den mån ockupanterna gör motstånd när de hotas av fördrivning nyttjas i de flesta fall civil olydnad utan våld, en metod som gjort att vida kretsar erkänt det rättvisa i deras sak. Nyligen har till och med Vatikanen betonat nödvändigheten av en jordreform. Bönderna försöker avskräcka jordägarna med sin numerära styrka och – genom att visa upp nyuppodlad mark – ställa dem inför ett fullbordat faktum. Om de blir attackerade – av polis, armé eller privata miliser – är det mycket sällsynt att de tar till vapen och de initierar aldrig en väpnad konfrontation. Under de senaste femton åren har över tusen bönder dödats, de flesta offer för jordägarnas betalda våldsverkare, när de fördrivits från ockuperade jordar. Med sina fredliga kampmetoder har de inför den allmänna opinionen lyckats fokusera på statens och de stora jordägarnas övervåld. Rörelsen har vunnit starkt folkligt stöd i de stora städerna. MST har fått människor att se jordockupationer som en väl så legitim kampmetod som de urbana arbetarnas strejker. En ny sorts rörelse En ockupation, som vanligtvis endast sträcker sig över ett fåtal dagar, är bara kampens början. Väl fördrivna sätter bönderna upp ett permanent läger på ett område som de tilldelats av regeringen, kommunen eller någon sympatiserande jordägare. Dessa läger fungerar likt kompletta små städer under tältduk. Vanligtvis består lägren av 500–800 medlemmar, men i vissa fall kan de inhysa över 2 000. I genomsnitt står de kvar i ungefär fyra år, tills alla kvarvarande medlemmar tilldelats jord. Många ger upp redan under de första månaderna, en form av utsorteringsprocess där bara de mest beslutsamma håller ut. Med stöd av MST:s ledare och aktivister griper sig lägrets medlemmar an med en intensiv skolning och organisering. Styrkan i denna process avgör inte bara lägrets omedelbara överlevnad utan också möjligheten för framtida ockupationer att nå framgång. För att vinna allmänhetens stöd och sätta tryck på myndigheterna sjuder lägren av permanent aktivitet – möten med befattningshavare, protestmarscher som kan pågå ända upp till två veckor och sträcka sig över 100 mil, hungerstrejker, torgockupationer, fastor, etc. Ibland ockuperar de själva andra jordar eller stöder ockupationer i angränsande kommuner och delstater. Av alla dessa aktiviteter är nog protestmarscherna av störst vikt. De höjer den interna moralen, sprider budskapet och drar in andra sociala sektorer i kampen, samtidigt som de blir ett prov på organisationens egna styrka. Lägrets medvetandegörande funktion är i det stora hela den viktigaste aspekten av processen. Bönder som söker sig till rörelsen har en tendens att vara starkt påverkade av en individualistisk livssyn. De har ingen eller bristfällig skolgång och är ofta analfabeter. Den politiska medvetenheten och erfarenhet av ett kollektivt livssätt är obefintlig eller ytterst begränsad. Organisationen baseras på något som kallas "gräsrotsceller". Cellerna består av 10–20 familjer, familjer som nästan alltid kommer från samma kommun. Rörelsen i stort kännetecknas dock av en stark geografisk heterogenitet. Många av dem som ansluter sig har sin hemvist tusentals kilometer bort och har lämnat hela sitt tidigare liv bakom sig. I var och en av cellerna är de uppgifter som vardagen ställer organiserade och fördelade: matlagning, hygien och hälsa, fysisk träning, insamling av bränsle, etc. För varje uppgift väljer cellen en ansvarig. Denne förenar sig med andra cellrepresentanter. På detta sätt skapas lägrets olika "service–team", som träffas varje dag för att planera arbetet. Det finns också en "allmän samordningskommitté", vars uppgift är att kordinera de olika teamens uppgifter samt organisera lägrets utåtriktade aktioner och dess kontakter med andra sociala rörelser och politiska institutioner. Lägrets suveränt beslutande organ är generalförsamlingen, vars möten bevistas av alla medlemmar. Församlingens möten hålls med ett fast tidsintervall. Den väljer också representanter till den allmänna samordningskommittén där även cellrepresentanterna har rätt att deltaga i arbetet. Samordningskommittén är ett relativt flexibelt organ, vars uppbyggnad kan skifta i komplexitet beroende av lägrets storlek. Utgångspunkten för MST:s ledare och aktiva kärna är att främja den bredast möjliga formen av demokrati och deltagande i beslutsprocessen. Man ser också ett kollektivt ledarskap med en klar ansvarsfördelning som en fördel. Med andra ord strävar de efter en organisation som är lämpad för såväl den yttre kampen som för utvecklingen av det interna kollektiva arbetet. Generalförsamlingen diskuterar och fattar strängt bindande beslut om lägrets interna regler. Den som bryter mot reglerna kan straffas med allt från tillrättavisning till suspendering från lägret. Alkoholkonsumtion är belagt med strikta restriktioner och alla former av fysiskt våld är, liksom aggressivt beteende gentemot kvinnor och barn (såväl i det offentliga rummet som inom familjen), förbjudet. Kvinnor spelar en avgörande roll i lägren, vid ockupationer och inom MST överhuvudtaget. En sak som man slås av som besökare är den stora andelen kvinnor – särskilt unga – som innehar ansvarsfulla positioner, och då även i rörelsens ledande organ. Deras allt större betydelse är anmärkningsvärd. De är kittet som håller samman rörelsen och som skapar dess speciella anda. På deras lott vilar i mycket vardagens huvudsakliga uppgifter, samtidigt som de även är starkt involverade i själva kampen. Skapa "folkets marknad" MST har med de erövrade bosättningarna visat att en jordreform både är möjlig och att den kan lyckas. För bönderna öppnar sig först och främst en möjlighet att överkomma hungern. Fastän jordarna vanligtvis inte är av det bördiga slaget, illa medfarna som de är av vanskötsel och ett överbruk av kemikalier, har de definitivt – över hela linjen – en högre avkastning än de jordar av likartad kvalité som är i händerna på de stora ägarna. Bönderna har en rad hinder att tackla och lägger ner ett enormt arbete. De nya bosättningarna saknar infrastruktur och har stora svårigheter med att få fram insatsvaror, krediter och tekniskt stöd. Självklart ger en del bönder upp men denna andel – för tillfället 15 procent – är klart under den gräns som FAO (FN:s jordbruksorganisation, ö.a) ser som acceptabel vid en jordfördelning av detta slag. MST understöder samarbete mellan de enskilda bönderna. Trots det föredrar en majoritet att odla sin egna jordplätt individuellt. För att överkomma problem som inköp av maskiner och andra insatsvaror, lagring och transporter och tillgång till krediter samarbetar dock även många av dessa bönder. Det är frågan om en enkel form av kooperativ, kooperativ som i en mer utvecklad form möjliggör en kollektiv planering av arbetet och fördelning av det uppnådda resultatet utifrån arbetsinsats. Kooperativen har även bildat en gemensam förening, Concrab. I Concrab går bönderna samman, för att försäkra sig om tekniskt stöd och för att få ett bättre pris på sina produkter. Många bönder försöker också komma ifrån kemikalieanvändning och diversifiera sin produktion så mycket som möjligt för att inte bli alltför beroende av en enskild gröda. Totalt sett är 30 000 familjer direkt organiserade och ytterligare 70 000 delvis knutna till MST:s olika kooperativa varianter. MST strävar efter att utveckla den kooperativa verksamheten, främst i frågan om demokratisk uppbyggnad och allas deltagande, i nya banor. Man säger att en alternativ kooperativ modell "handlar om att kooperativets medlemmar själva skapar lämpliga verktyg för sitt egna styre och nödvändigheten av att utveckla en folkets marknad som binder samman stad och land". Det är sant att det är mycket svårare att organisera bönderna när de väl fått jord än under lägerperioden, och att det finns många exempel på kooperativa försök som sjunkit tillbaka i inskränkt egennytta och provinsialism. Inte desto mindre fungerar solidariteten inåt och utåt väl i majoriteten av MST:s mer utvecklade kooperativ. Här lever man tillsammans, producerar kollektivt och delar på arbetet. När den ekonomiska situationen tillåter frigör man några av kooperativets medlemmar från deras plikter, så att de direkt kan stödja bönder som genomför nya jordockupationer och fördela mat till läger som är ute i kamp. Utbildning MST:s ledare betonar utbildningens helt centrala roll för utvecklingen av det kooperativa styret och kampen för en allomfattande jordreform. "Våra satsningar på utbildning är nödvändiga för att kunna förstärka de medborgerliga rättigheterna och utveckla en deltagande demokrati i det politiska livet och för att kunna kämpa för framväxten att en ny människa i ett demokratiskt och socialistiskt samhälle". MST talar om behovet att "även ta kunskapens outnyttjade marker i besittning". Man har, för att möta lägren och kooperativens utbildningsbehov, på egen hand framställt dussintals häften och böcker. Målet är att få fram lärare från böndernas egna led, så att bosättningarna skall kunna sörja för sin egna utbildning. Det är en kraftansträngning av stora mått att i ett och samma andetag skapa ett basalt skolsystem, reducera analfabetismen, utbilda egna tekniker för att minska beroendet av universitetets specialister samt utveckla den politiska medvetenheten bland bönderna. MST har en egen speciell skola för ledarutbildning. Hundratals av MST:s medlemmar går igenom den varje år. På det viset har rörelsen lyckats bygga upp ett större mått av ideologisk och politisk samstämmighet i de ledande skikten, utvecklat de regionala och lokala ledarskapens förmåga att ta egna initiativ och reducerat de politiska partiernas inflytande. Det tål att upprepas att man i MST kan spåra drag av skilda ideologiska traditioner, både i dess organisatoriska uppbyggnad och i dess sätt att göra politik. Bland gräsrötterna skapas samhällen med drag av såväl gammal landsbygdstradition, syndikalism och radikal kristen jämlikhetstro. Den sistnämnda är kanske den allra starkaste influensen på den här nivån. Högre upp är påverkan från olika vänsterinriktningars organisatoriska traditioner – framför allt den leninistiska – mer påtaglig, i kombination med det kristna synsätt som härrör från CPT:s starka inflytande. Utmana nyliberalismen Efter kongressen 1995, bevistad av över 5 000 delegater, har MST trappat upp jordockupationerna över hela Brasilien. Under 1995 var antalet ockupationer 92, följande år var de mer än det dubbla. Än viktigare är dock att rörelsen – som tidigare varit starkt koncentrerad till den södra och mellersta delen av landet – även lyckats utvidga ockupationerna till nord och nordost, högerns och de allra mest reaktionära godsägarnas starkaste fästen. Nyligen har MST också börjat organisera stora ockupationer nära stadsbebyggelsen, i linje med den strategi som togs på kongressen 1995. Massakrer med många dödade i norra och nordöstra Brasilien är en följd av rörelsens starka tillväxt i dessa delar av landet. De 200 lägren och 300 bosättningarna i delstaten Para, ett gammalt starkt fäste för de stora jordägarna, är ett mått på MST:s styrka – hundratusentals hektar jord har erövrats. MST är idag den enda organisationen i Brasilien med kraft att utmana president Fernando Henrique Cardosos nyliberala politik. Under valkampanjen 1994 var frågan om jordreform ett av de hetast debatterade ämnena. Cardoso utlovade jord till 280 000 familjer. Hitintills har dock enligt MST endast 15 000 familjer (regeringen hävdar att det rör sig om 60 000) tilldelats någon jord. Det är ingen tillfällighet att MST intensifierar sin aktivitet just nu när Brasilien fått en regering som genom att visa upp en "progressiv" image söker att ta udden ur den sociala rörelsen. MST är den självklara kanalen för det djupa sociala missnöjet på den brasilianska landsbygden och, med tanke på fackföreningarnas och PT:s vacklande hållning (en del talar till och med om förräderi), har organisationen utvecklats till den viktigaste oppositionen mot den nyliberala politiken. Genom det växande folkliga stödet för jordreform och för MST:s politiska metoder ökar dess självständighet gentemot alla de politiska partierna – och gentemot de rådande politiska institutionerna överhuvudtaget. Rörelsens konsekventa radikalism och ökade självständighet har också stärkt dess band med städernas fattiga (kåkstädernas invånare, de arbetslösa, de hemlösa, etc.). I ett framtida perspektiv ser vi här möjligheten av en de "minstas" allians, ett skikt av befolkningen som varken den politiska vänstern eller fackföreningsbyråkratin bryr sig om. MST representerar något nytt och annorlunda bland Latinamerikas sociala rörelser. Vissa av sina karaktäristiska drag delar MST med de fattiga indianernas organisationer i länder som Mexico och Ecuador. Rörelsens inflytande begränsar sig inte heller till Brasilien, utan många bondeorganisationer över hela kontinenten – exempelvis i Paraguay – ser det som MST uppnått som en viktig källa till erfarenhet. Liksom alla sociala rörelser som strävar efter att förändra det rådande samhället i grunden, bär MST inom sig drag av det det kapitalistiska systemet. I varje sådan rörelse återskapas oundvikligen vissa sidor av det sociala system som man självt är ett barn av. Spåren står ofta att finna i den organisatoriska uppbyggnaden (vars mer eller mindre hierarkiska strukturer gynnar framväxten av ledarskikt med egna särintressen, frikopplade från de medlemmar som de säger sig representera), i en svag medlemsaktivitet, i ett auktoritärt inre styre, i dess relation till andra sociala aktörer, med mera. Det unika med MST är att det förkroppsligar en mycket djupare brytning med det existerande sociala systemet än andra rörelser. Eller, med andra ord, det nya har större tyngd än det gamla. Massdeltagande Olika samhällsforskare har pekat på att MST är en del av en ny generation sociala rörelser i Latinamerika. Dessa rörelser kännetecknas av att ett annorlunda sorts ledarskap vuxit fram – ett ledarskap som inte uppbär stora materiella privilegier i förhållande till de vanliga medlemmarna, är relativt fritt från byråkrati och vars moral är fotad i en vardag som i hög grad är densamma som den stora medlemsmassans. Kort sagt, ett demokratiskt internationalistiskt ledarskap, ett ledarskap som främjar massdeltagande och som sätter den politiska och tekniska skolningen i högsätet. Deras praktik fokuseras på direkta utomparlamentariska aktioner, de är inte fångna i det rådande politiska systemets schackrande och de försöker att förhålla sig självständigt till såväl partier och fackföreningar som till de intellektuella och de akademiska miljöerna. Dessa rörelser är ofta aktiva i frågor som kvinnokampen, miljöförstörelsen och ursprungsbefolkningarnas rättigheter. Vad de saknar i rent faktiska resurser kompenserar de med ett drag av "mystik". De försöker utveckla en ny form av subjektivitet som överskrider traditionella gränser för broderskap och solidaritet. Skapandet av en ny social människotyp är det slutliga målet. Jordreform underifrån MST strävar således efter att i sin rörelse integrera alla sidor av det mänskliga livet – politiskt, socialt, ekonomiskt, kulturellt, religiöst, etc. Ingen del kan ses åtskild från helheten. Allt detta framgår väldigt tydligt i lägren och i många av bosättningarna. Den stora vikt som läggs vid att ha ett eget oberoende utbildningssystem har sina rötter i den gamla arbetarrörelsens traditioner. Här ges medlemmarna möjligheten att tillägna sig en världsbild och demokratisyn av annat slag, i bjärt kontrast till den borgerliga. Grunden läggs för en rörelse som går i en annan bana än den kapitalistiska, en rörelse som i sitt eget uppbygge skapar grunderna till ett annat sorts samhälle. Genom att rörelsens kampformer i stor utsträckning innebär att organisera det dagliga livet för tiotusentals människor har den en logik som sträcker sig längre än tillvaratagandet av sina medlemmars omedelbara intressen inom det rådande systemet. MST genomför en jordreform underifrån, till skillnad mot alla de regimer som genom historiens lopp genomfört den uppifrån, och skapar ett nytt samhälle inom det gamla. Lägren och bosättningarna är arenor där en social motrörelse tar sin början. Målet är inte enbart att på ett enkelt sätt tillskansa sig produktionsmedlen, utan också att omskapa de mänskliga relationerna i grunden – "ett individuellt och kollektivt återtillägnande av subjektet". Utan denna kombination kan vi inte ens drömma om det socialistiska samhället. Denna strategi vilar i huvudsak på två element: dels jorden, det fysiska rummet, där tillägnelsen av produktionsmedlen öppnar vägen för en ny relation människa–människa; dels etiken – medlemmar och aktivister i MST inskränker inte den kollektiva aktiviteten till några få timmar om dagen, utan organiserar sina liv på ett annat sätt, med andra utgångspunkter där nyckelelementen är broderskapet och solidariteten. Givetvis finns det även inom MST spår av den gamla politiska kulturen, en kultur som reflekteras i den organisatoriska uppbyggnaden och politiska metoden och som dominerar inom vänsterns partier. Fenomenet är mest påtagligt bland ledarna på högre nivå. Jag vet inte hur medvetna de är om detta problem, men jag vet att det finns en strävan hos åtminstone en del av ledarna att inte kopiera det sorts beteende som är byråkratins grogrund. De är också medvetna om faran av att bosättningarna sugs upp av det system som omger dem och som söker kväva dem. Det finns inget universalmedel mot sådana faror och frestelser. Rörelsens framtid kommer att avgöras av hur den sociala kampen utvecklas, såväl på landsbygden som i städerna. Vi kan dock inte blunda för att kontinentens viktigaste sociala rörelse visar upp en markant ny väg mot större självbestämmande för arbetande människor, i en utvecklingsprocess som visar på nya former av övergångsstadier på vägen mot ett rättvisare samhälle. Raúl Zibechi Översättning från engelskan Anders Karlsson.
|