Det är otvivelaktigt att första delen av 1970-talet utgjorde en vändpunkt i den världsekonomiska utvecklingen. Vi gick då in i en period som av vissa ekonomer brukar benämnas som en lång våg av stagnation. Från ungefär mitten av 1990-talet kunde vi dock se tecken på en solid och konstant ekonomisk tillväxt i en allt större del av vår värld, en utveckling som ligger bakom en diskussionen om huruvida den stagnativa perioden är till ända och om världsekonomin är på väg in i en ny expansiv fas.

Den belgiske marxistiske ekonomen Ernest Mandel framlade ett antal hypoteser om övergången från en ekonomisk fas till en annan. Enligt honom är det oundvikliga mekanismer inom kapitalismen självt som ligger bakom de återkommande perioderna av stagnation. Försök att upprätthålla en hög profitnivå och statliga interventioner till stöd för en ökad efterfrågan kan dra ut på en lång expansiv ekonomisk fas, men i slutändan kan inte stagnationen undvikas. En expansiv fas kan däremot ha sitt ursprung i faktorer utanför systemets normala funktionssätt. Det kan handla om en plöstlig utvidgning av världsmarknaden, upptäckten av nya råvarukällor, att arbetarklassen lider avgörande nederlag som möjliggör en ökad utsugningsgrad som exempelvis krig och revolutioner. Det verkar som om kapitalismens historia bekräftat dessa hypoteser. Det senaste decenniet har vi lagt märke till att världsekonomin på flera sätt förändrats. Syftet med denna artikel är att analysera dessa förändringar och svara på frågan om de konstituerat en ny expansiv fas.

De tre zonerna

Låt oss börja med utvecklingen i de tre ekonomiska zoner som står för 50 procent av världens samlade BNP: I USA har vi haft en oavbruten expansion ända sedan januari 1991, den längsta expansiva fasen i landets historia. Sedan 1994 har tillväxtnivåerna varit jämförbara med det exempellösa 1960-talets. 1994-99 steg BNP med 25,3 procent, en markant ökning även om vi tar med befolkningstillväxten på tio procent i beräkningen. För år 2000 tror man att tillväxten återigen kommer att överstiga fem procent. Det bör poängteras att de militära utgifterna inte längre fungerar som ekonomins hävstång. Det är snarare skuldsättningen, för såväl hushåll som företag (idag uppgående till 140 procent av BNP, med en ökningstakt på 7,5 procent per år), som håller ångan uppe. USA:s handelsunderskott uppgår nu till fyra procent av BNP. Ekonomier med nära band till USA, som exempelvis Storbritanien och Kanada, har liknande om än inte lika stabila tillväxttal.

År 1994 var även inom EU en ekonomisk vändpunkt. Det föregående årets negativa tillväxt följdes av sex år med en total tillväxt på 14 procent. Enligt förutsägelserna kommer år 2000 att bli början på en period med en starkare tillväxt (upp från nuvarande 2,3 procent till 3,4-3,5 procent).

Japan slutligen fortsätter att enbart vissa upp låga tillväxttal – hälften av EU:s. De tre zonerna går framåt i ekonomisk otakt: stark tillväxt i USA, mer osäkert i EU och stagnation i Japan. Den helhetsbild som tonar fram saknar tydliga tecken på att vi är på väg in i en ny lång våg av expansion, endast den amerikanska ekonomin framvisar sådana drag.

Det amerikanska fenomenet

En allmänt spridd uppfattning är att det är "den nya ekonomin" som ligger bakom den amerikanska uppgången. Begreppet den nya ekonomin är i detta sammanhang en språklig innovation med tvetydig innebörd. Vi bör understryka att när vi talar om den nya ekonomin handlar det inte enbart om företag på Nasdaq-börsen i New York. Visst är dessa företag en del av det hela men i mer övergripande drag. Åtminstone enligt Business Week handlar den nya ekonomin om allting som möjliggjort den spektakulära amerikanska tillväxten – ett årsgenomsnitt på nästan fyra procent sedan 1994, med en arbetslöshet som reducerats från sex till fyra procent och där inflationen 1999 stannade på 1,9 procent (den lägsta nivån på 34 år). Med andra ord, enligt Business Week, handlar inte den nya ekonomin om någonting annat än att stora investeringar har en benägenhet att dras till informationssektorn, att de finansiella marknaderna omstruktureras och att företag och regeringar drivs mot att bli mer flexibla och reducera sina kostnader. Vi bör också försöka förstå varför denna utveckling av den nya ekonomin till dags dato bara varit verklig framgångsrik i USA, samtidigt som den blivit en mall att utgå ifrån över hela världen.

Oavsett om det är den nya ekonomin som är den bakomliggande drivkraften är ett av de mer markanta dragen i den amerikanska ekonomin att de privata nettoinvesteringarna i genomsnitt ökat med 8,5 procent om året sedan 1992. Under samma period har Japan haft en negativ utveckling och EU en årlig tillväxt på tre procent. Enligt tillgängliga källor har 30 procent av dessa investeringar gått till informationssektorn. Det är dessutom intressant att notera att investeringsgraden vida överstiger tillväxten i BNP. Dessa starka injektioner av teknologisk innovation har legat bakom den markanta produktivitetshöjningen – från en procent 1991 till ett genomsnitt av nästan tre procent från 1996 (genomsnittet i EU var under 1990-talet två procent). Man kan, trots allt, ifrågasätta dessa siffrors giltighet, med tanke på att denna produktivitetshöjning inte är något generellt drag som tydligt kan ses inom samhällsekonomins alla branscher. Inom data- och mikrochipsbranschen (cirka 0,5 miljoner anställda) ökade exempelvis det årliga värdet per anställd från 157 000 dollar 1995 till 443 000 dollar år 2000. Stora framsteg kunde även noteras inom telekommunikations-, bank- och – än mer artikulerat – inom värdepappersbranschen, emedan inte någon tydlig höjning kunde skönjas inom sjuk- och häsovård (elva miljoner anställda) och restaurangbranschen (tolv miljoner anställda). Likadant är det inom mjukvaru- försäljnings-läkemedels- transport- utbildnings- och resebranschen.

Accelerande internationalisering

Direkta utländska investeringar har i världsmåttstock ökat från ett årsgenomsnitt på 90 miljarder dollar under 1980-talet till 363 miljarder dollar under 1990-talet. De gick uppåt från 460 miljarder dollar 1997 till 646 miljarder dollar 1998 och 839 miljarder dollar 1999. 96 procent av dessa investeringar kom från ett i-land och 75 procent av dem gick även till i-länder (framför allt genom fusioner och uppköp). Nästan en tredjedel av dessa kapitalflöden hamnade i USA. Det är med andra ord det land som mest stimulerat de fria kapitalrörelserna som också dragit mest vinning av dem.

Världshandeln har under 1990-talet uppvisat en expansiv karaktär – en årlig ökning med 6,3 procent, i jämförelse med 4,2 procent under 1980-talet. Vi har aldrig tidigare skådat en sådan tillväxt, med undantag av perioden 1945-75, då den ökade med ett årsgenomsnitt av 9,4 procent. Det bör betonas att expansionen varit än mer tydlig under andra hälften av 1990-talet – 6,8 procent – trots de långa skuggor som Asienkrisen kastade. Självklart har USA varit motorn i denna process.

Under 1990-talet blev det alltmer tydligt att den amerikanska marknaden spelade den avgörande rollen i världsekonomin. Importen ökade med ett årsgenomsnitt av 9,1 procent, i jämförelse med 5,5 procent under 1980-talet. Exporten ökade också men på ett mindre markant sätt. Bakom denna extraordinära tillväxt ligger en ökad skuldsättning. USA:s utlandsskuld uppgår idag till 1950 miljarder dollar. Konsumtion och investeringar växte snabbare än BNP under hela 1990-talet.

Vi kan dock erinra oss att USA även i mitten av 1980-talet drogs med en mycket stor utlandsskuld, även om den var mindre än idag. Reaganregimen förde en ekonomisk politik som fick den amerikanska statsskulden att skena och utländskt kapital användes till köp av statsobligationer. Som en oundviklig konsekvens av detta förlorade dollarn i värde. Skillnaden idag är att den federala budgeten knappast uppvisar något underskott alls. Utländskt kapital används till företagsuppköp och dylika aktiviteter som inte utgör något direkt hot mot dollarns stabilitet. Det är sant att det är en hög skuldnivå, men mer än en gång har historien visat upp exempel där skuldbördor varit till större förfång för långivarna än för gäldenären.

Under 1990-talet uppgick USA:s samlade handelsunderskott till 1730 miljarder dollar. Under perioden 1993-99 ökade den privata konsumtionen med ett årsgenomsnitt av fyra procent, att jämföra med 1,5 procent i EU och Japan. De amerikanska hushållen konsumerade mer än vad de tjänade och deras skuldsättning ökade. Det är intressant att notera att bland G-7 länderna är det fem som har ungefär lika stor privat som offentlig skuld, medan den privata är betydligt högre i Japan och Kanada.

Börsrallyt

Den oavbrutna uppgången på aktiemarknaderna kräver några kommentarer. För det första har de börsnoterade företagens värde på fem år tredubblats. Det verkar dock som om denna uppgång kommit till vägs ände efter börskrisen i april 2000. För det andra har tendensen med en allt högre avkastning på insatt kapital förblivit obruten. I USA var det år 1995 17 procent och nu ligger den på 33 procent. Inom EU har vi under samma tid haft en uppgång från 14 till 27 procent. Denna utveckling har fått många experter att förutspå en framtida krasch.

I vilket fall som helst nödvändiggör denna utvecklingstendens ett förtydligande. De flesta företag ger inte längre någon aktieutdelning utan tillämpar istället en form av återköpssystem. Det ger aktieägarna en kapitalvinst - differensen mellan aktiens nuvarande värde i relation till inköpspriset. Denna form av operationer har sin betydelse på grund av att de flesta länder har en lägre kapital- än utdelningsskatt. Detta är en legal form av skattesmitning som 60-70 procent av de amerikanska företagen använder sig av.

När det gäller den amerikanska finansmarknaden måste vi beakta några förändringar som ägt rum under senare år. Först bör vi ägna uppmärksamhet åt den roll som pensionsfonderna spelar. De förfogar som den störste institutionelle placeraren över enorma mängder kapital – 7210 miljarder dollar i juni 2000. Detta är följaktligen nödvändigt att utröna pensionsfondernas funktion, för att kunna förstå hur aktiemarknaderna i den närmaste framtiden kan komma att utvecklas. Dessa fonder brukar ses som ett stabiliserande element, om man utgår ifrån att aktiemarknadernas signum är kortsiktighet. Om vi istället antar att dessa fonder främst strävar efter maximal avkastning, och följaktligen utgör ett destabiliserande element, kommer saken i en helt annan dager. För vår del tror vi att de tenderar att utgöra ett stabiliserande element, men att de samtidigt bär på ett antal element av motsatt natur som lätt kan komma att ta överhanden.

För det andra: Hur agerar den amerikanska riksbanken? Säkert är att den amerikanska ekonomin är den mest kontrollerade i världen, just på grund av att finansmarknaderna inte precis är de säkraste av världar. Att kunna förutse kommande stormar är emellertid en sak, att undvika dem en annan. En ändamålsenlig politik och reaktionssätt är av nöd tvunget. Och, verkligen, den amerikanska riksbankens interventioner vid ett antal kritiska tillfällen visar att den konsekvent tillämpar en uppsättning fastlagda politiska normer. Dess roll är stabiliserande på en marknad som lätt påverkas av tillfälliga svängningar. Riksbankens, och därmed också den amerikanska regeringens politik, blir i slutändan en vägvisare för andra länders ekonomiska politik. USA har använt tre procent av sin BNP för att stävja de finansiella kriser som vid ett antal tillfällen uppstått under 1980- och 90-talen (faktiskt genom en socialisering av förlusterna och privatisering av vinsterna): Finland har nyttjat nio procent av sin BNP, Sverige fyra procent, Norge två procent, Frankrike 1,5 procent, för att inte tala om Japan där vissa år hela tio procent använts till detta ändamål.

Nya marknader och ökad utsugning?

Kina och Ryssland är betydelsefulla avsättningsmarknader för i-länderna. Odiskutabelt har Kinas import vuxit avsevärt under 1990-talet (från 50 till 150 miljarder dollar), men exporten ökade också ( från 60 till 180 miljarder dollar). Kina har således dragit fördel av ett stort handelsöverskott. Liksom för Ryssland och övriga Östeuropa har handelsströmmarna under senare år uppvisat en reducerad ökningstakt. I det stora hela förblir Kina och det forna Sovjetblocket marginella delar i den totala världsekonomin.

De länder i Ost- och Sydostasien som drabbades av ekonomisk kris 1997 har tillämpat IMF:s recept (minskad konsumtion och ökad export, med målet att få fram resurser för att kunna tackla skuldproblematiken). Framför allt de devalveringar som alla länderna i regionen genomfört, förutom Hong Kong, stimulerade exporten och begränsade importen, speciellt när det gäller infrastruktur och investeringar. På två år tog man sig igenom krisen. Det är dock nödvändigt att poängtera att det inte var IMF:s recept i sig som löste krisen, utan det faktum att USA – och i mindre grad EU – öppnade sina marknader för ländernas produkter. Inom loppet av ett år förbättrade länderna sin handelsbalans med 100 miljarder dollar. Trots det har levnadsvillkoren för de breda folklagren försämrats, även om den ökande exporten begränsat antalet förlorade jobb. Vi får inte heller glömma att läget förblir allvarligt i länder som Indonesien, att en sträng budgetdisciplin pålagts länderna och att många företag brottas med i det närmaste oöverstigliga svårigheter Otvivelaktigt har en omfördelning ägt rum - till arbetets nackdel – i alla i-länderna under de två senaste decennierna. I Italien exempelvis hade inkomsternas andel av BNP under 1970-talet stigit till 70 procent av BNP. Sedan föll de konsekvent för att 1996 nå bottennoteringen 58 procent, varefter en svag återhämtning kan skönjas. Totalt steg reallönerna i Italien med 2,2 procent under 1990-talet, samtidigt som BNP steg med 30 procent. De sociala välfärdssystemen har också fått vidkännas nedskärningar och det är uppenbart att de samhälleliga klyftorna vidgats.

Ingen ny lång våg

Sammanfattningsvis: Kapitalismen har inte lyckats ta sig ur sin långa period av stagnation. Endast USA uppvisar tillväxttal som indikerar att vi är på väg in i en ny lång våg av expansion. Så länge som den japanska krisen består och den europeiska uppgången förblir osäker kan vi inte bejaka antagandet om att världsekonomin i sin helhet är på väg mot en ny expansiv våg. Den unika tillväxten i USA hänger samman med landets dominerande roll i dagens världssystem, såväl på det militära som ekonomiska och politiska området. Det är sant att USA idag är helt beroende av omvärlden i frågan om både konsumtionsvaror och insatsvaror till industrin, men otvivelaktigt domineras de nya teknologierna av amerikanska innovationer. Dollarns styrka är odiskutabelt det mest slående exemplet på USA:s unika globala roll. Världsekonomin i stort finansierar den amerikanska tillväxten, samtidigt som den är beroende av att USA:s ekonomi utvecklas positivt. Inget land kan tillåta sig att dras med ett sådant stort handelsunderskott – år 2000 översteg det 400 miljarder dollar – utan att det är ett stort problem.

USA:s dominerande roll får till effekt att alla störningar i dess ekonomi kan få än värre följder för världsekonomin i dess helhet. Vad kommer att hända om spekulationsbubblan på aktiemarknaden brister, om dollarn faller drastiskt eller om regeringen försöker att reducera landets handelsunderskott och utlandsskuld? Hur kommer andra länder att reagera? En sak är säkert; USA kan inte för all framtid upprätthålla en hög ekonomisk tillväxt med hjälp av ett gigantiskt handelsunderskott och ständigt stigande utlandsskuld. För eller senare måste denna era ta slut. Frågan är då om riksbanken klarar av att mjuklanda den amerikanska ekonomin och därmed begränsa stötvågorna genom världsekonomin, om inte kommer vi att stå inför en katastrof.

Gianni Rigaci

ur International Viewpoint nr 325
Översättning: Anders Karlsson

Artikelförfattaren är sekreterare i Partido Rifondazione Communista (PRC) i Toscana, Italien och sitter i såväl i PRC:s nationella politiska kommitté som i dess vetenskapliga råd.