Är vi på väg mot ett nytt 1968?

Seattle, Prag, Washington, Quebec – överallt där det internationella kapitalets representanter idag strålar samman möts de av stora skaror av demonstranter, en ny vänstervåg verkar vara på väg att ta form. Men vad står denna nya vänster för? Och vad kan vi se för likheter och skillnader gentemot 1960-talets vänsteruppsving? Andreas Malm tecknar i nedanstående essä en bild av den nya rörelsen.

Det talas om nya vänstervindar. Kanske är det för att politisk kamp i tredje världen är ett ständigt närvarande överlevnadsvillkor som detta sker först när kämpande människor dyker upp i kapitalismens kärnländer. Det som hände 1968 i Paris och andra metropoler hade pågått i decennier i Asien, Afrika och Latinamerika; det som hänt under det dryga år som passerat sedan WTO-delegaterna satte sig på sina plan mot Seattle likaså. Själva kampen var ny varken då eller nu. Men kanske ligger det i sakens natur att den upptäcks – med fasa eller jubel – i den stund den uppträder på de gator där kapitalismens grepp om sinnena tros vara hårdast, efter långa perioder av tillväxt och proklamationer om vänsterns död. Denna gång tycks dessutom den gamla profetian om att kampen skall bryta ut i det land där den kapitalistiska utvecklingen nått längst för en gångs skull besannas. Frankrike lever gott och väl upp till sina traditioner, men snuvades nu på den heroiska inledningen: det var inte där den nya rörelsens mytomspunna releasefest ägde rum. Det var i USA.

Och Sverige? Här har media på kort tid gjort organisationen ATTAC till en slags ställföreträdande symbol för någonting som ännu inte tagit form. Otvivelaktigt är den också en antenn som många människor glupskt vill hålla upp för att fånga in de signaler om en annan riktning som sänds ut från omvärlden; de publikdragande föredragen och mötena sveper över landet. Men läser man några av de böcker i ämnet som hunnit komma ut finner man att den nya rörelsen, globalt och historiskt, representerar något som inte låter sig infångas i ATTAC. Den handlar om mer än Tobinskatten. Den kräver inte bara makroekonomiska reformer med putsad och respektabel attityd. Inte heller får man en uttömmande bild av den om man lägger till det andra ansikte som svenska media återger: den maskerade sabotörens. Den nya rörelsen är allt detta – men också något mer. Något större.

Varumärkesimperialism

Allt sedan sin födelse har kapitalismen haft en tendens att expandera. ”Överallt”, skrev Marx och Engels, ”måste den nästla sig in, slå sig ned och upprätta förbindelser”. Naomi Kleins bok No Logo är en monumental studie i hur denna expansionstendens yttrar sig i vår tid. Den som på senare år vandrat i Stockholms City på kvällstid har funnit sina fötter kliva in i varumärkessymboler, svepande i ljuskäglor över marken. I Göteborg kläs hela spårvagnar i heltäckande reklamdräkter. Företag producerar egna skolmaterial och tidningar, TV och radio kommersialiseras, kulturarrangemang sponsras till den grad att det är svårt att avgöra om kulturen eller sponsorerna är huvudattraktion. Exempel på liknande företeelser kan mångfaldigas, och det görs i No Logo. Med största pregnans skriver Naomi Klein in dem alla i en sammanhängande berättelse om hur storföretagen sedan början av 90-talet med kvalitativt ny frenesi nästlar sig in, slår sig ned och upprättar förbindelser överallt i det offentliga rummet. De gör det för att bygga upp sina varumärken. Ett starkt varumärke är den främsta tillgång ett storföretag kan ha i den senkapitalism där marknaderna är mer än mätta på produkter. Men när det offentliga rummet fylls med avtryck från konkurrerande märken måste varje storföretag satsa än mer på marknadsföring för att synas och höras i mängden – och så vrider sig expansionen vidare av egen kraft, in på orörda fält i samhällslivet, ner i mentala fickor som ännu inte fyllts av någon.

Klein avbildar en värld där bolagsjättarna via sina allestädes närvarande märken lägger beslag på öppna utrymmen, ockuperar våra tankar och faller oss i talet. Men just när man trodde att det inte längre fanns några fria ytor som kunde fungera som uppmarschområde kommer den: protesten. Den säger: vi vill ha våra hjärnor tillbaka, – vi vill ha våra blickfång, våra skolor, våra stadsmiljöer, gator, havsbottnar och möjligheter att uttrycka oss fritt tillbaka. I den långa avslutande delen av No Logo beskrivs en framväxande reaktion, som tar sig formen av allt från reklamsatir och Reclaim The Streets-fester till pajkastning mot direktörer och reservoarer av folklig vrede mot storföretagen som gärna lånar sig till kampanjer mot enskilda multisar efter något särskilt skandalöst avslöjande. Lika precist och slagkraftigt som hon avtäcker varumärkenas koloniseringståg visar Klein på den röda tråd som löper genom disparata aktioner och initiativ från de sista åren, runt om i västvärlden. Det hela utmynnar i ett hoppfullt undanröjande av tvivel och en leverans: här är den. En ny rörelse.

Seattle under ytan

No Logo slutar på tröskeln till Seattle. Alexander Cockburn och Jeffrey St Clair tar vid i Five Days that Shook the World – Seattle and Beyond. Genom impressionistiska ögonvittnesskildringar som dryper av tårgas ger de ett personligt porträtt av hur den nya rörelsen ser ut i handling: motsägelsefull, stundtals kaotisk, men med en kraft och en förmåga som slagit världen med häpnad. På svenska återfinns Proteststormen – Seattle, Prag och revolten mot en orättvis världsordning av Petter Larsson. Det är en mer eftertänksam, reflekterande, bredare analys av bakgrunden till och karaktären hos de demonstrationer som förlupit. Liksom hos St Clair och Cockburn står det här klart att ”the battle of Seattle” markerade en fördjupning och politisering av de ännu relativt reflexmässiga protestyttringar som Klein beskriver. Irritationen över varumärkenas infiltration av vardagen hade vid det här laget vidgats. Det kanske främsta budskapet i Seattle var att demokratin, naturen, arbetet och människokroppen måste fredas mot WTO:s försök att, för att åter citera Marx och Engels, överallt införa ”den enda samvetslösa handelsfriheten”. De riktade sig mot den kapitalistiska logikens ständiga intrång och erövringar. Eller för den delen som ATTAC formulerar det: ”Världen är ingen handelsvara”.

Det är här den nya rörelsen blir stor. Det är här den blir farlig. Kapitalismens expansion under de senaste decennierna har i alla sina avseenden – från marknadsföringsoffensiven och frihandeln till privatiseringarna och produktionens globalisering – varit ett sätt att hantera krisen från 70-talet. I allmänhet är det omstörtande att ta strid mot kapitalismens tendens till expansion, och i synnerhet gäller det nu. Alexander Cockburn och Jeffrey St Clair ser en skillnad mot 68. Det var en sak att kräva ett slut på kriget i Vietnam, skriver de, kapitalismen kunde överleva utan bombningarna och gå vidare. Det är något annat att vid 2000-talets början kräva ett slut på det lössläppande av profitjakten som WTO, IMF och de andra organen står för. Det är att ta ett avstamp med inneboende revolutionära implikationer; att kasta sig ut på tusen famnars djup i ett projekt som är större och farligare än någon borgerlig ledarskribent kan greppa.

Där 68-rörelsens ingång var motståndet mot en viss stats militära förehavanden siktas det nu från början mot hjärtat. En besläktad fokusering av blicken visar sig hos den antikommersiella ungdomsrörelse som Naomi Klein avtecknar. Föregångarna från 1968 och senare år riktade i stor utsträckning sin vantrivsel mot den etablerade borgerliga kulturens uttryckssätt, dess kläder, mat, musik, arbetsvanor och skötsamhetsideal. I deras ställe satte de en rad alternativa livsstilar. De klädde sig, åt, spelade, avstod från fast arbete, knarkade och knullade mot det borgerliga samhället. Men vad hände? Kapitalismen tog tacksamt emot de nya impulserna, förädlade dem, infogade dem i den uppsättning lustar som ändar framför en butikshylla; förvandlade dem till reklam.

Kleins rörelse är av ett annat slag. ”Adbusters”, ”cultural jammers” och de andra beteckningar hon uppger för de estetiska stadsgerillor som nu angriper kommersen – företrädesvis i Nordamerika – döljer en annan typ av protest. Den slår inte mot innehållet i etablissemangets kultur. Den tar inte avstånd genom avvikande sätt att leva. Den kämpar mot just den ekonomiska maktens själva tendens att absorbera och inkorporera. När det kanske främsta försäljningsknepet är att associera en produkt med en eller annan cool före detta provokation återstår endast en verklig hädelse: att vända sig mot månglandet som sådant. Därför skjuter inte Kleins rörelse in sig på att reklamen prånglar ut en viss sorts människa, utan på att reklamen prånglar ut sig själv överallt. Den distanserar sig inte från de vanliga massorna i avantgardism och moralism, utan appellerar till dem i ett försök att vitalisera det demokratiska inflytandet över det offentliga rummet. Hur, undrar Klein, ska kapitalismen kunna slå klingande mynt av en sådan protest?

Multisarna i kikarsiktet

Aktivisternas måltavla är denna gång – från start – Nike, Microsoft, Shell, Walmart, McDonalds... Det är naturligt och närapå ofrivilligt. De senaste decennierna har sett den ena efter den andra av de klassiska måltavlorna för ungdomsrevolter i västvärlden förblekna. Staten, militären, religionen, sexualmoralen - alla de gamla auktoriteterna är matta återspeglingar av sina forna jag. Vad finns det kvar att göra uppror mot? Naomi Kleins svar är eftertryckligt: de stora multinationella företag vars auktoritet och symboler nu svävar över de områden där andra blivit maktlösa. Hon stöder sin tes på samtal med aktivister och reflektioner kring den konkreta kamp som förs. Om den i de flesta fall startar som en begränsad invändning – mot Shells dumpning av Brent Spar, McDonalds djurhantering eller arbetsförhållandena i tredje världens exportzoner – bottnar kampen, menar Klein, i ett generellt missnöje mot den makt som de stora företagen åtnjuter. Det pekar fram mot det ifrågasättande av globaliseringen som blev så synligt i Seattle. Petter Larsson följer rörelsens gång därifrån och fram till Prag. Effektivt visar han hur värnandet av jämlikhet, demokrati och andra värden löper samman i motståndet mot ”coroporate globalization”. Slutpunkten för invändningarna mot makten är sålunda, snabbt nådd, en allt mer medveten antikapitalism.

Ansatserna och logiken skiljer sig från 68. Men rör det sig redan om en ny, likvärdig vänstervåg? Nej, knappast. 68 och dess efterspel förskjöt de politiska ramarna i länder på alla kontinenter, avsatte presidenter, skrev om lagar producerade enorma mängder ideologi och kultur och präglade en hel generation. Uppenbarligen befinner vi oss inte där. Petter Larsson menar att man inte ens kan tala om en ny rörelse. Han presenterar förtjänstfullt de olika grupper som organiserat proteststormen – Direct Action Network, Jordens vänner, Confédération Paysanne, Jubel 2000, för att bara nämna några – och drar slutsatsen att det rör sig om ett myller, en ”svärm av NGOs”. På sin höjd ser vi en bräcklig allians. Kriterier på en rörelse är däremot ”en någorlunda fungerande koordination, någon slags gemensam utopi, ett program för reformer på medellång sikt och en upplevd gemensam identitet”. Men är de verkligen inte uppfyllda, eller på väg att uppfyllas? Koordinationen kan man inte klaga på. Det visar alla de globala aktionsdagarna och möten som det i Porto Alegre där aktivister från jordens alla hörn sammanförs ansikte mot ansikte. En upplevd gemensam identitet är om något vad som åstadkommits av demonstrationerna och de knutna kontakterna. Reformprogram cirkulerar redan i flera versioner. Man begår ett misstag om man tar för givet att de mallar som gällt för tidigare rörelser har evig giltighet: att denna uppenbarelse är mer spräcklig betyder inte att den inte är en rörelse. Snarare är det just den geografiska och sociala vidden som är själva det nya, och med den följer med nödvändighet ett visst mått av ekumenik. Även om man (ännu) bör akta sig för att tala om en ny vänstervåg motsvarande 68 finns det sålunda föga anledning att avhålla sig från att se en ny rörelse i vardande.

Ett sätt att urskilja den nya rörelsen är att ställa den i relief mot 80- och 90-talets vänster. Det gör Naomi Klein. Vänsterns utveckling betingades fram tills helt nyligen av den identitetspolitik som premierade tänkande och handling längs linjerna kön, sexuell läggning och etnicitet: hon strimlar den i bitar. Fixeringen vid representationen av den egna gruppen i alla sammanhang var en återvändsgränd. Identitetspolitiken lade vikten vid språk, media och beteende istället för vid fördelningen av rikedomar och blundade för hur samhället i stort utvecklades; det personliga som politiskt fick ”ersätta det ekonomiska som politiskt och i slutändan också det politiska som politiskt”. Vänsterns utveckling gick inåt, mot det mikroskopiska. Klein formulerar en historisk dom över detta ödesdigra misstag: ”Vad som i efterhand är slående är att just under de år då vänsterns politiska korrekthet nådde sin självupptagna höjdpunkt gjorde resten av världen någonting helt annat: den riktade sig utåt och expanderade. När visionerna hos de flesta vänsterprogressiva krympte till att endast omfatta de närmsta omgivningarna växte näringslivets horisonter till att innefatta hela jorden.”

Den nya rörelsen har svängt rodret. Nu rör sig även vänstern utåt och expanderar, i andtruten vetskap om att inte en minut till får förloras: vi måste komma ikapp vår Fiende! Där identitetspolitiken skapade splittring enar den nya rörelsen. Där PK-krigarnas samhällsanalys vette mot idealismen koncentrerar sig aktivisterna nu på ekonomins aviga funktionssätt. Motståndaren är nu densamma för allt fler grupper; indiska bönder, amerikanska hamnarbetare, sydafrikanska AIDS-aktivister. ”De multinationella företagen”, säger en brittisk ekoanarkist i No Logo, ”påverkar demokratin, arbetet, lokalsamhällena, kulturen och biosfären. Oavsiktligt har de hjälpt oss att se problemet som ett enhetligt system, att förbinda varje fråga med varje annan, att inte se problemen åtskilt.” Denna gemensamma återupptäckt av den materiella basen representerar sannerligen en omsvängning i vänsterns utveckling, och den har tagit fysisk gestalt i demonstrationerna från Seattle och framöver. Men det är inte fråga om något slags återgång till ett lägre stadium av vit, manlig hegemoni. En sådan skulle kväva den nya rörelsen. Den är per definition heterogen och tål ingen påtvingad norm (även om exempelvis de svarta, som Petter Larsson skriver, hittills har lyst med sin frånvaro i de amerikanska aktionerna). Identitetspolitiken har överskridits i dialektisk bemärkelse: lärdomarna från 80- och 90-talen har lyfts upp till en högre nivå, där separatismen ersatts med en flerstämmig kritik av kapitalismen.

Radikaliserings rottrådar

Naturligtvis har också den nya rörelsen sina källflöden i 90-talets vänster. Petter Larsson nämner zapatisterna och Europamarscherna, Naomi Klein feministisk antikommersialism och miljöaktivism. Inte minst viktigt är att 90-talets små prövande frihetliga trender strömmat in den nya rörelsen och satt sin signatur. Av tystnaden i de tre böckerna framgår att politiska partier är en av få främmande arter i floran. Utomparlamentarismen är rörelsens främsta signum, näst efter internationalismen, utan direkt aktion vore den intet. Och vid sidan om de mindre militanta grupper som öppet låter sig inspireras av anarkismen har The Black Block redan intagit något av den roll maoisterna innehade 68 – rollen som polen, det extrema koncentratet som alla andra har att förhålla sig till. Sammantaget ger det ett omisskänligt intryck av frihetlighet som en av de nya egenskaperna hos rörelsen.

Det finns fler nyheter och nymodigheter i rörelsen. Petter Larsson räknar upp det stora internationella deltagandet vid demonstrationerna, Internets framträdande roll och ”demokratidiskussionens förflyttning dill debattens absoluta centrum”. Men, trots alla dessa förtjänster, har också den nya rörelsen sina problem. Mångfald betyder även motsättningar och konflikter. Larsson listar tillika område efter område där olika strömningar och grupper strävar åt skilda håll. En taktisk spricka löper exempelvis mellan de etablerade NGO:s som inget hellre vill än att få slå sig ner med inflytande inne i WTO, IMF eller WEF och de som genom sina direkta aktioner tillskriver dessa organ ett oföränderligt nyliberalt väsen. Det liknar rivaliteten mellan reformister och revolutionärer i arbetarrörelsens barndom, upplyft till ett globalt plan. Rörelsens motståndare – organen själva och den borgerliga pressen – gör allt för att skjuta in en kil i sprickan. De etablerade bjuds in och beröms, de andra utdefinieras som irrationella marodörer och behandlas därefter. Som Larsson påpekar är risken överhängande att de tyngre miljö- eller arbetarorganisationerna nöjer sig med en smärre reformering av exempelvis WTO, godtar den nya retoriken om socialt medvetande och tar plats som permanenta samtalspartner. Det skulle hjälpa WTO ur dess legitimitetskris och sätta fårakläder på ulven. Den nya rörelsen skulle splittras för gott.

Gatulägret står inför en annan slags risk. Som Cockburn och St. Clair uttrycker det: man kan bara överraska makten en eller två gånger per generation. Efter maj 68 såg den franska staten noga till att den obehagliga erfarenheten inte upprepades. Efter Seattle studerade den amerikanska polisen videoupptagningar, lärde sig och drog slutstser. När demonstranterna kom till Washington möttes de av en polisarmé som i förväg invaderat staden och blankt nekade dem tillträde till några som helst konstitutionella rättigheter. Sedan dess har makten varje gång varit beredd, och den säger: yttrande- och mötesfriheten slutar här. Vakter utanför WEF:s möte i Davos i januari bar automatvapen, medan WTO kläckt den geniala idén att förlägga nästa toppmöte till ökenstaten Qatar där rätten att demonstrera är lika okänd som snö. Det kan tyckas strida mot den liberalism institutionerna ifråga bekänner sig till. Redan John Stuart Mill formulerade dock principen: ”Åsikten att t.ex. spannmålshandlare svälter ut de fattiga eller att privategendomen är stöld, bör obehindrat få komma till uttryck, om den endast cirkulerar i pressen, men den kan med rätta bli föremål för rättsligt ingripande, om den muntligen förfäktas inför en uppretad folkmassa som samlats framför en spannmålshandlares magasin...” Kampen mot kapitalismens expansion har alltså delvis letts över i en kamp mot de gränser samma system sätter för de mänskliga fri- och rättigheterna. Risken är emellertid att gatuaktivisterna därmed går ner sig i ett träsk av polisbrutalitet och desperat motvåld, som när det trappas upp kan stöta bort långt fler än vad som hittills varit fallet.

Medial fokuseringsfråga

Den nya rörelsen har fått genomslag. Det offentliga samtalet har i någon mening girat vänsterut; i såväl Time som DN har den arroganta nyliberalismen tonats ned till förmån för inställsam dialog med kritikerna. Segrar av denna art har vunnits genom medialt gångbara aktioner som utförts av relativt få representanter för stora, men på det hela taget passiva, folkopinioner. Här finns en fara. Aktivisterna vistas högt uppe i en politisk stratosfär där media och motståndare snabbt reagerar och interagerar med dem, utan att någon bredare mobilisering behöver äga rum. Den nya rörelsen har sålunda utvecklat en smak för datumkoder – N30, A16, S26 – som betecknar de dagar då den samlar sig för att konfrontera ett eller annat toppmöte. Denna datumpolitik möjliggör global samordning, och de beslut som fattas på toppmötena har inte sällan avgörande betydelse. Men samhällets utveckling följer ingen kalender. Människor lever också alla andra dagar. I längden kan man inte hänga upp sig på vissa utvalda tidpunkter och platser om man på allvar vill ingripa i processer. Symboliska demonstrationer har inte ett outtömligt värde i skapandet av en reell politisk kraft – Cockburn och St Clair framhåller att de förr eller senare faller platt till marken om de inte förankras i en lokal rörelse, i skolor, på arbetsplatser... Hur den nya rörelsen förbinder nivåerna organiskt och sänker ner demonstranternas fötter i samhällsmyllan är ännu oklart.

Svagheterna finns där. De kretsar Naomi Klein kartlägger saknar 68-vänsterns ideologiska durkdrivenhet, som trots att den ibland spändes för hårt och då avgav sekterism utgjorde en värdefull muskelmassa. De har ingen lätt igenkännbar livsstil, vilket borgar för större motståndskraft mot uppköp än hos föregångarna. Å andra sidan har kläderna, musiken och de andra kulturella koderna tidigare fungerat både som sammanhållande identifikationsmärke och som lockande inkörsport till politiskt engagemang. Vill det sig väl bemästrar den nya rörelsen sina svagheter och problem, avancerar och omvandlar sig själv till en veritabel våg. Men det är alls icke säkert. Kanske befinner vid oss vid ett nytt 1965 – men det är allt annat änn förutbestämt. Om något decennium kan Seattle lika gärna se ut som inledningen på en kort parentes.

Arbetarklassens och fackets roll

I sista hand ankommer det på förhållandet till arbetarklassen. Det som i västvärlden konstituerade 68 som en våg som sköljde genom samhället var strejkerna och arbetarrörelsens radikalisering. Om det inte hade varit för dem, för legeringen med den organiserade arbetarklassen, skulle vänsteruppsvinget ha stannat vid ett romantiskt äventyr för studenter. 70-talet skulle då aldrig blivit en angelägenhet för några större befolkningsskikt eller avkastat bestående sociala landvinningar, som LAS och den offentliga sektorns utbyggnad i Sverige. Sinnebilden för hur vänstervågen tog sig in i den svenska politikens centrum är det berömda fotografiet där Olof Palme går intill Nordvietnamns ambassadör i ett fackeltåg. Men en annan bild säger mer om hur långt det hade gått. Den kommer från LO:s kongress 1976, där det ursprungliga förslaget om löntagarfonderna lades fram. Delegaterna antog det som strategi för att succesivt socialisera produktionen: ”nu tar vi över”. Efter att klubban hade fallit ställde de sig spontant upp i bänkarna. De knöt sina nävar och sjöng Internationalen.

Vart står facket nu? I Seattle i första ledet, om man får tro Petter Larsson. Enligt honom fick protesterna där sin tyngd av AFL-CIO:s massnärvaro. Hälften av demonstranterna organiserades av denna landsorganisation, som under kalla kriget var känd för sin symbios med den amerikanska härskande klassen. Larsson antyder att etablissemanget hade kunnat förbigå de andra aktionerna med förströdda fördömanden. Men fackets historiskt omskakande mobilisering kunde inte ignoreras.

Alexander Cockburn och Jeffrey St Clair vinklar sin berättelse från motsatt håll. De öser spe över AFL-CIO:s ledning för att den lät sig nöja med löftet om ”a seat at the table” vid WTO:s framtida överläggningar. Istället för att gå till Seattles centrum och delta i blockaderna som planerat leddes tiotusentals demonstranter därifrån – just i det ögonblick då aktivisterna, så hårt ansatta av polisens pepparspray och träklubbor, behövde dem mer än någonsin. (Några kontingenter hamn- och stålarbetare avvek dock äcklade från tåget och anslöt sig till gatukampen.) Deras slutsats är att ”om inte aktivisterna hade satt sina kroppar i frontlinjen hela veckan igenom, om den enda protesten hade varit den under AFL-CIO:s officiella banderoll, skulle det ha varit ett 15-sekundersinslag om paraden på nyheterna den kvällen och ingenting mer.”

Men Petter Larsson visar övertygande att någonting ändå har hänt med AFL-CIO. Även om en del protektionistiskt och antikommunistiskt bråte finns med i de upprörda röster som fördömer frihandeln – särskilt den med Kina – har organisationen tagit flera steg ur den gamla symbiosen. Den har närmat sig miljörörelsen efter att ha insett att konflikten inte står mellan sysselsättning å ena sidan och miljöregler å den andra, utan mellan sysselsättning och miljöregler å ena sidan och storföretagens makt å den andra. De har dristat sig till att angripa strukturanpassningsprogrammen, med argumentet att arbetare i både USA och utvecklingsländerna förlorar på dem. Deltagandet i Seattle kan inte heller avfärdas som en reformistisk manöver. ”Vid något tillfälle hälsades fackföreningståget av ett gäng svartklädda anarkisters höjda nävar och fick svar direkt med likadana höjda nävar”, berättar Larsson. Någonting rör på sig. Och inte bara i det amerikanska facket. På alla orter där den nya rörelsen gjort sina nedslag – mest påtagligt i Nice – har arbetarklassens organisationer funnits med och gett sig in i diskussionen.

Däremot är det tveksamt om det förekommer någon facklig verksamhet på marken med bindningar till den nya rörelsen. Några strejkepidemier löper inte precis över världen. Snarare gick ett litet virus genom åren 1995-97, när politiska generalstrejker i Frankrike, Sydkorea och flera andra länder gav upphov till spekulationer om nymornad facklig kamp. Det dog ut.

Den nya rörelsen har också att förhålla sig till en arbetarklass i en helt annan situation än 1968. Studentupproren i Frankrike och Italien medförde den gången, med historikern Eric Hobsbawms ord, att arbetarna ”upptäckte den starka fackliga förhandlingsposition de utan att märka det hade skaffat sig under de senaste 20 åren”. Nu är samma förhandlingsposition svagare än kanske någon annan gång sedan fackföreningar föddes i väst. Hotet om utflyttning av produktion och kapital hänger som en skugga över tiotusentals arbetsplatser; det ligger som ett potentiellt ess i motpartens ärm. De multinationella företagen har nu en möjlighet att kasta loss och angöra andra, mer lönsamma nationer genom att flytta fabriker, nyinvestera, omlokalisera produktionsuppgifter eller styra bort finansiella flöden. Hotet om att nyttja denna möjlighet är nytt, det har tillkommit sedan en tid tillbaka, och det för makt från arbete till kapital.

Ännu ett tema i de många insikternas bok No Logo är följaktligen att exploateringsgraden har höjts de sista decennierna, lika genomgående som kapitalismen har expanderat. Det mest gripande avsnittet i boken är ett besök i en av Filippinernas mardrömslika exportzoner, där unga kvinnor utför det arbete som tidigare utfördes i väst. De trakasseras med födslokontroller, förbjuds att le och påläggs ständigt mer övertidsarbete. Den lön de får räcker inte till de nödvändiga utgifterna, medan profiten i motsvarande mån skjuter i höjden - de är överexploaterade. Den fackliga aktiviteten hålls nere av just det överhängande hotet om produktionsflytt. Naomi Klein reser vidare i väst i spåren efter det krig mot arbetet som bedrivits här sedan 70-talet. Men hon gör ingen poäng av det: samma vapen används här. Samma mekanism för höjning av exploateringsgraden regerar i Filippinerna som i Sverige. Arbetare är överallt fångade i en ekokammare där lägre löner och högre produktivitet i andra länder studsar tillbaka, bildar hotfulla jämförelser och pressar kraven nedåt.

Innebörden av detta är att den nya rörelsen sitter på en upptäckt som är än mer avgörande för arbetarklassen än den som gjordes 1968. Det går att överbrygga skillnader och mötas i gemensamma intressen istället för att låta sig spelas ut mot varandra. Det går att bryta sig ur nationens rum, organisera om sig längs globaliseringens longituder och vända fördelningen av det producerade värdet i arbetets riktning: detta är vad den nya rörelsen gestaltar för arbetarklassen. Kommer den att upptäcka det? Kommer det senaste årets drama att tillföras den oförliknelige aktör som arbetarrörelsen är?

I Sverige finns än så länge inga tecken på det. Men nyligen kom boken Motstånd kommit ut. I den intervjuar Jennie Dielemans Joel och Nico som räddade Raneboskogen, Anna som agerar genom AFA, Asrin som förvaltar den kurdiska befrielsen, Anna, Karin och Andrea som ger ut det feministiska fanzinet Amazon – och ett dussin andra aktivister. Likt en oas där de för en gång skull själva får ge sin version av vad de gör och vilka de är breder kapitlen ut sig. Det är befriande. I en andra del har Fredrik Quistberg sammanställt en demokratisk receptsamling med praktiska tips om allt från hur man bör vara klädd vid affischering till hur man bäst gör för att väcka en politikers intresse. I princip hade denna bok lika gärna kunnat skrivas för fem eller fler år sedan Själva motståndet är, med något undantag, inte nytt, att den inte skrivits förrän nu vittnar om klimatförändringar.

Vad Motstånd visar är att den svenska fackföreningsrörelsen varken demonstrerar eller strejkar, men unga uppfinningsrika aktivister finns det gott om. Sådana de framträder i boken har de emellertid få gemensamma nämnare. De engagerar sig utanför partipolitiken och belönas av det omgivande samhället med allehanda härskartekniker – oftast förlöjligande eller hot om fysisk repression – men det är också allt. Detta är en generation aktivister som ännu inte har mött sitt Seattle. De slåss för sina rättigheter som blinda, landsbygdsbor, elever, invandrare, men de har inte funnit varandra. Det är fortfarande mycket identitetspolitik i Motstånds vänster, lite klass och ekonomi. Den enda intervjuade grupp som har en uttalad ambition att ena den utspridda handlingskraften under ett specifikt socialt fokus är Reclaim the City, och det är också den som anlänt till Sverige som en gren på den nya globala rörelsen. I övrigt är man hänvisad till en ömsint oro för hur alla dessa beståndsdelar av opposition ska kunna gå samman och formera sig till en vågmaskin. Den dag delegaterna på en LO-kongress reser sig upp i sina bänkar och sjunger Internationalen vet vi att de har lyckats. Då har en ny vänstervåg sköljt genom Sverige. Av fler än ett skäl framstår den dagen som avlägsen.

Andreas Malm

En kortare version av artikeln har tidigare publicerats i Arbetaren nr 11/01.

Artikelförfattaren studerar Internationella relationer vid Stockholms universitet. Har tidigare skrivit bl a Lågan som kvävdes, en analys av Intifadan (Röda rummet 1/99).